Gell-Mann förkunnar sanningen

Murray Gell-Mann är mannen bakom kvarkarna och ensam nobelpristagare i fysik 1969. Här hittar man ett nyligen inspelat föredrag av honom, där han diskuterar, eller snarare förkunnar, sin syn på fysik och skönhet. Mellan raderna, eller måhända mellan raderna och mellanrummen mellan raderna, kan man läsa in lite allmän kritik av strängteorin, som jag vill minnas att Gell-Mann tidigare har kritiserat för att den är på tok för rörig.

Han är en bra talare, bättre än många andra fysiker, vilket kanske inte säger mycket, men ändå. Så bra att man glömmer bort att han faktiskt inte anför några större belägg för sina påståenden, utan mest står där på scenen och skämtar. Predikar, skulle man nästan kunna säga det. Den som ser naturvetenskap i allmänhet och fysik i synnerhet som fri från trossatser och bara bestående av fakta och falsifierbara påståenden borde få sig en rejäl tankeställare efter att man hört Gell-Mann tala. Undrar om han själv förstår detta.

Statistik för menlösa

Apropå vad jag skrev för ett tag sedan. Saxat från Henrik Alexandersson:

Antalet döda i naturkatastrofer har minskat dramatiskt på senare år.

Förklaringen till detta är rätt självklar: Ekonomisk tillväxt runt om i världen ger människor och länder resurser att klara av naturkastrofer på ett bättre sätt. Och teknisk utveckling ger oss bättre förvarning och bättre verktyg för att hantera svåra situationer. Kombinationen ger folk till exempel bättre bostäder, bättre skydd och möjlighet att bosätta sig på mindre utsatta platser.

Andemeningen håller jag i stort sett med om - god ekonomi, teknisk utveckling och annat jox gör att människor får tid och medel till att förbättra sin egen livskvalitet/sina egna överlevnadschanser.

Men så kollar vi in grafen som Alexandersson bygger sitt resonemang på:

Vad ska man säga? Jag har några varianter:

1) … och som vi alla vet så kom den världsekonomiska tillväxten och tekniska utvecklingen igång på allvar först vid 2004.

2)  … och som vi alla vet är standardavvikelser och brus i mätdata fluffiga begrepp som de sociala ingenjörerna hittat på som ett led i den socialdemokratiska världskonspirationen.

3) … mäh, hallååå, det är ju mätvärden som täcker nästan hela 10 år!! Vad mer begär ni från mig?! Fnklsdfgöö.

Och så vidare. Fördämningarna har sprängts, det finns ingen gräns för hur många sarkasmer jag kan spotta ur mig när jag ser idiotier som ovanstående. Det blir uppenbarligen inte bättre än så här.

Livets dubbelhet, del 2391

Peter Englund skrev för några dagar sedan om den “kommersiella logik” som “står mig upp i halsen”. Det är en känsla som jag mer och mer börjar känna igen mig i: Efter att jag har köpt mig ett par nya skor börjar jag se mig omkring efter nästa par; när jag hade en stationär dator längtade jag efter en laptop och nu när jag väl har införskaffat en sådan, börjar jag längta efter en bättre modell…

Och någonstans där måste man stanna. Annars tappar man bort sig själv på vägen. Det kan tyckas vara ett banalt påstående, men det är uppenbarligen inte fullständigt trivialt att inse att man inte är summan av sina prylar. Eller att man kanske kan vara nöjd med det man har, och kanske till och med vara lite lyckligare om man lyckas undertrycka delar av sin uppgraderingshets. Jag kan till och med gå så långt att jag tror att väldigt många människor skulle bli lyckligare om de lyckades med detta. (Jag tror att jag har blivit lite mer moralistisk under de senaste två åren, vilket på vissa sätt är en befrielse; mer om det någon annan gång, eventuellt.)

Men så kan man se på saken ur en annan vinkel också. Det är trots allt så att en effekt av “konsumtionshysteri”, eller vad man nu kan tänkas kalla det, är utveckling. Ta bara alla datorspel. Hade verkligen hemdatorerna fått så hög prestanda och kunnat pressats ned i pris så mycket, om det inte fanns ett sug bland kidsen (och, numera, även deras föräldrar) att få skjuta zombies i ännu högre upplösning än tidigare? Med högpresterande datorprocessorer kan vi i sin tur göra en mängd nyttiga saker. Vi kan kartlägga människans genom, och genom komplicerade datoralgoritmer leta gener som kan ligga bakom någon ärftlig sjukdom. Vi kan bygga komplicerade klimatmodeller som ger oss allt från dagens väderprognos på teven till förutsägelser om den ökande medeltemperaturen till följd av den förhöjda växthuseffekten. Sjukhusen använder sig numera av datorer i en mängd olika sammanhang, exempelvis vid analys av provtagningar och dylikt.

Och så vidare i all oändlighet…

Är det inte lite ironiskt? De samhälleliga mekanismer som får i varje fall vissa av oss att glömma bort oss själva, är desamma som förbättrar vår livskvalitet i ett annat avseende. Det finns få företeelser i världen som bara går i en riktning, varje reaktion har en motreaktion.

Så. Lite tillspetsat kan man säga att jag står vid ett val. Ska jag sluta lägga pengar på sådant som jag egentligen skulle klara mig ganska bra utan, även om jag i sådana fall bromsar ned utvecklingen av allmänna nyttigheter som mediciner och dylikt? (Ja, det är en falsk dikotomi jag målar upp, men ändå!) Själslig harmoni eller HIV-vaccin? Hmm.

Hyllningssång till labbet

Tack vare en kommentar från Åka så insåg jag att jag kan betrakta mig själv som en väldigt priviligerad forskarstudent: Jag har ett labb. Ett enkelt labb. Det mest komplicerade som man måste göra i det labbet för att producera mätdata är att trycka på en musknapp och ibland polera en optisk fiber.

Jag tror faktiskt att detta är en av huvudanledningarna till varför jag ogillar stora delar av astro- och elementarpartikelfysiken: Det är grenar av fysiken där det är så otroligt osmidigt att göra experiment. För att producera nya koola data måste man vänta 15 år på att en ännu större partikelaccelerator ska byggas, eller skicka in en ansökan om några timmars teleskop 3 år i förväg. (Okej, måhända att jag överdriver något, men det är bara för att illustrera min poäng så tydligt som möjligt, eller något.) Jag har inte tålamodet för sådant, så fort som jag får en idé vill jag springa ner i labbet och testa den. Eftersom mitt sätt att arbeta dessutom är väldigt iterativt (testa, misslyckas, testa igen vis av misslyckandets lärdom, och så vidare), passar ett enkelt laboratorienära arbete mig bäst. Jag hade blivit en värdelös astronom: “Oj, jaha, jag råkade visst överexponera de där Hubble Space Telescope-bilderna. Jaja, men det är ju bara att försöka igen, vi kan nog få teleskoptid igen om ett par år.” Nja.

Tro, vetenskap och ett synnerligen logiskt resonemang bortom det rationella

Paul Davies retade för någon dag sedan upp ungefär 95% av alla bloggande naturvetare i en artikel i NY Times. Artikeln kan kokas ned till två ganska koncisa påståenden: 1) Vetenskapen är i likhet med religion någonting som bygger på grundläggande trosatser; i vetenskapens fall bygger denna på det obevisbara antagandet (det vill säga tron) att världen är rationellt uppbyggd, och 2) Universums naturkonstanter tycks vara så fint injusterade, att om man rubbade på dem det minsta, skulle allt liv upphöra att existera; detta ska i sin tur ha avgörande metafysiska implikationer av något slag, oklart vilka.

Det sistnämnda påståendet ska jag inte kommentera vidare i någon högre grad, eftersom jag gjorde någonting liknande på min tidigare blogg. Men jag kan bara för skojs skull saxa en dialog ur den tidigare postningen, mest för att jag är ganska nöjd med den, på ett oroande självgott vis:

Britta: Nämen tjenare Bosse. Hur går det nere i labbet?
Bosse: Hejsan Britta. Jo tack, det går ganska bra. Vi har ett gäng intressanta resultat på gång.
Britta: Jaså, vad för några?
Bosse: Ja, vi har bland annat kommit fram till att vi måste korrigera våra tidigare uppmätta värden på ett gäng naturkonstanter. Plancks konstant avviker exempelvis från tidigare värden med hela 30%, och elektronladdningen med 40%.
Britta: Oj, där ser man. Men… borde inte det betyda att vi överhuvudtaget inte kan existera?
Bosse: Ojsan, jo, det har du ju rätt i.
Britta: Aargh. *baff*
Bosse: Nnnyyghhh. *boff*
(Båda försvinner i ett moln av grön rök.)

Jag tror att ovanstående räcker för att visa på det absurda med punkt två i Davies resonemang.

Det första påståendet är däremot desto mer intressant. Här är det lätt att bara skrocka åt Davies, citera lite Popper och sedan visslande promenera därifrån i tron om att man fullständigt har mosat hans resonemang (Davies’ alltså, inte Poppers). Och det är också vad de flesta vetenskapsbloggare som jag har läst gör. Undantaget är Chad Orzel som mer seriöst tar sig an Davies påstående, i två stycken inlägg.

Let’s put it a different way, though. When the subject turns to “Intelligent Design,” everybody always gets all Popperian, and starts going on about the need for falsifiability. So it seems only fair to apply the same criterion here, and ask the question:

What would it take to falsify the claim that “that nature is ordered in a rational and intelligible way?”

I think that’s a trickier question than most of the anti-Davies responses admit.

Ungefär så. Tanken att naturen är ordnat enligt rationella lagar (och mer specifikt inom naturvetenskapen - matematik) är ingenting annat än en trossats, hur man än vrider och vänder på saken. Föreställ er att ni är en ensam grottmänniska stående mitt på savannen för, säg, 30000 år sedan. Plötsligt dyker det upp en munter herre iklädd kostym, glasögon och håret på sned. “Visste du att allt i världen kan beskrivas med matematik?” utbrister han glatt. Vad är oddsen för att denne grottmänniska ska gå med på det påståendet? Inte särskilt goda. Även om vår muntre naturvetare inte låter sig nedslås av grottmänniskans inledande skepsis, utan istället entusiastiskt börjar argumentera mer ingående för sin sak, är det ytterst osannolikt att han skulle lyckas övertyga. I varje fall är det inte mer sannolikt att han skulle övertyga någon än vad det är att den lokale grottöversteprästen skulle övertyga samme person om att det är mördarkaninen Ghakorc som får solen att gå upp varje morgon. Och varför skulle sannolikheten vara större, egentligen? Varför skulle någon bli mer övertygad om vetenskapens förträfflighet?

Ja, varför?

Jo, därför att det fungerar!

Det finns ingen annan anledning till att folk håller kvar vid ett så hejvilt galet antagande som att allt i universum kan beskrivas med matematik, än att det hittills har fungerat alldeles utmärkt. Tack vare denna galna trossats har vi människor lyckats bota sjukdomar, bygga supersnabba datorer, åka till månen, skapa den förhöjda växthuseffekten, och så vidare.

Här ser vi också att även om man tillerkänner vetenskapen ett grundläggande troselement, så är inte det samma sak som att likställa den med religion. För religionens giltighet är betydligt svårare att fastställa, man skulle till och med kunna påstå att det inte heller är dess uppgift (även om vissa religiösa inte skulle hålla med mig (eller ateister heller, för den delen, tror jag)). I min lilla fluffiga föreställningsvärld är det vetenskapen som håller koll på det världsliga och religionen/det andliga/whatever som tar hand om vårt inre själsliv, och även om jag såklart inser att det inte alltid är så lätt att skilja de båda åt, så tror jag ändå att den inställningen är giltig i de flesta situationer.

Nu påstår jag inte för detta att Paul Davies har rätt i sitt resonemang, eftersom jag får intrycket av att han inte tar vad jag har skrivit precis här ovan i beaktande. Inte för att han är otroligt tydlig på den punkten, men jag tror inte det; folk som tar den antropiska principen på allvar är generellt sett inte att lita på.

Nu är jag på fortsatt spånarhumör: Om det rationella som en av universums grundprinciper är ett löst antagande, vad är det då som säger att vetenskapen (så som vi känner den) kommer att fortsätta vara relevant för all tid framöver? Svaret är det uppenbara - det finns ingenting som säger att så måste vara fallet. Jag kan mycket väl tänka mig att det kommer en tid då vi inte kommer vidare med våra ekvationer och logiska resonemang; faktum är att jag för varje år lutar allt mer åt detta scenario. Mitt resonemang är varken särskilt komplicerat eller originellt, utan bygger på den där gamla hederliga djurliknelsen: En myra (exempelvis) har antagligen väldigt svårt för att föreställa sig den allmänna relativitetsteorin (exempelvis), och kan troligtvis inte ens ställa sig en fråga som skulle leda fram till någonting sådant. Därför är det - väl? - ganska troligt (eller i varje fall inte fullt omöjligt) att det finns högre nivåer av verklighet som vi människor inte kan veta någonting om. Det rationella har troligtvis gränser.

Och det lustiga är ju att jag använder mig av ett synnerligen rationellt resonemang för att komma fram till ovanstående. Hmm. Jag har inte riktigt bestämt mig för än huruvida detta är till mina tankars för- eller nackdel, eller om det ens spelar någon roll i sammanhanget. Jag ber om att få återkomma när jag kommit fram till ett svar på dessa bryderier, vilket gissningsvis tidigast kommer att ske om 1400000 år. Kanske.

Nässtorlekens utveckling

Via The Quantum Pontiff hittar jag artikeln “Paleontological Tests: Human-like Intelligence is not a Convergent Feature of Evolution”, eller mer exakt nedanstående figur som finns att hitta i artikeln:

Väldigt rolig, på ett något oroande vis…

… och Hitler var vegetarian!

Snubben som låg bakom skolmassakern i Finland tycks ha haft höga tankar om en viss Pentti Linkola, en vad det verkar ganska obehaglig typ vars åsikter befinner sig någonstans mellan miljörörelsen och fascismen. Jaha, där ser man; en galning blir inspirerad av en annan galning alltså. Fast Henrik Alexandersson får till en helt egen twist på det hela:

Det skulle vara riktigt intressant att höra vad det svenska miljöpartiet har att säga om tragedin och om de förvirrade tankar som låg bakom den. Och vad som egentligen sägs om saken ute i de miljöpartistiska leden. Gissningsvis skulle kvällstidningarna inte direkt behöva anstränga sig för att hitta någon milöjöpartistisk [sic] förtroendeman som är beredd att försvara Linkola.

Guilt by association major, någon? Att ovanstående är allmänt fånigt torde framgå av sig självt, så anledningen till att jag tar upp det är inte för att polemisera mot författaren. Problemet är att jag, åtminstone i teorin, håller med Alexandersson i mycket rent ideologiskt sett. Problemet är att en massa människor som går under beteckningen liberaler/nyliberaler/libertarianer (vilket är kategorier som även jag skulle kunna sorteras in under) jämt och ständigt slänger ur sig fullständigt skogstokiga inlägg i debatten av olika slag. Ofta handlar det om att socialdemokraterna är upphovet till allt dåligt sedan istiden, eller så är det miljörörelsen och alla “alarmister” som varnar för förhöjd växthuseffekt.

Jag läser och uppskattar ett icke försumbart antal politiska bloggar, de har vidgat mina vyer och till stor del fått mig att utvecklas rent intellektuellt under de senaste åren, då den övriga nyhetsrapporteringen via tidningar och TV varit alltför fragmentarisk och utslätad, mjäkig. Det politiska bloggandet är långt ifrån mjäkigt, tvärtom, och det är lite det som jag upplever som problemet med det. Där äldre media upphört att sticka ut på något sätt, har bloggarna rusat ut mot periferin, och täckt in alla extrempunkter som man kan tänka sig. Mellan mitten och extremerna finns ingenting, förutom stundtals en eller annan sten som bloggarna vid sina olika ytterligheter kastar mot varandra.

Kortfattat: Jag saknar en förmåga att problematisera, till självkritik och lite ren jävla hederlighet. Vem tror egentligen att Peter Eriksson i smyg stödjer massmord? Vem tror att det inte är annat än en billig retorisk poäng när man “påvisar” kopplingen mellan Miljöpartiet och massakern i Finland? Och vad katten skulle det betyda om Eriksson eller någon annan aktiv i Miljöpartiet tyckte att vissa saker av vad Linkola säger låter vettigt? Jag tycker att vissa av Marx’ iaktagelser var vettiga, om man ser på dem ur vissa särskilda perspektiv; gör det att jag måste stå till svars för hela jävla Gulag nu? Hela Alexanderssons inlägg ångar en rejäl dos anti-intellektualism som får mig att må dåligt; inlägget osar av kvällstidningsinspirerad drevlogik, vilket är, om det nu rådde något tvivel därom, antitesen till det hederliga intellektuella samtalet där man säger emot sina meningsmotståndare, utan att för den skull utmåla dem alla som barnamördare. Respekt, tror jag att det brukar kallas.

Detta, tillsammans med mycket annat i samma stil, gör att jag för var dag som går vacklar lite mer i min liberala övertygelse. Inte för att mina åsikter i sig ter sig särskilt korkade för mig, utan för att så många andra av vad man approximativt sett skulle kunna kalla “meningsfränder” beter sig som fullständigt hjärndöda. Herrejistanes, hur kan jag egentligen tycka likadant som alla dessa människor? Vad har jag missat?

Forskandets gyllene regel:

När du har fått ett resultat som verkar vettigt och som du är nöjd med, och tänker “hmm, om jag gör om mätningarna, får jag samma resultat en andra gång?”…

Ignorera den idén. Genomför den inte. Sådant bringar bara - och här talar jag av egen erfarenhet - olycka.

Aaargh.

Reproducerbarhet är någonting som jag kan strunta i väl? Snälla?

De tre första månaderna sammanfattade

De senaste tre månaderna har varit bland de roligaste i mitt liv. Anledningen till detta är såklart att jag i augusti började på mitt nya jobb, som doktorand vid insitutionen för astronomi på Lunds universitet. Efter ett år som tillbringades i intellektuell dvala på mitt förra jobb, har min hjärna äntligen börjat jobba igen = skönt som attans attan.

Huvuddelen av min arbetstid tillbringas i mitt labb, där jag sitter med ett gäng lysrör, diverse elektrisk utrustning och sist men inte minst en Czerny-Turner spektrometer. Det är en gammal massiv tingest från 50-talet, men den fungerar mer än väl för mitt ändamål, även om den såklart har uppgraderats något genom åren; förr hamnade ens spektra på fotopapper, men numera sitter en liten CCD-kamera fäst vid spektrometerns utgångsspalt, så att informationen istället lagras digitalt.

De bästa orden som kan beskriva arbetet i labbet under dessa tre första månader är nog någonting i stil med “kreativ förvirring”. Kreativ eftersom jag har haft många idéer om vilka projekt man skulle kunna genomföra, och förvirring eftersom det funnits så många element i forskningen - allt från teorin till mätinstrumenten - som jag inte har haft någon större koll på. Man får, måhända föga förvånande, börja med enkla projekt där massiv insatthet inte är en nödvändighet och hoppas att någon slags djupare förståelse ska uppnås gradvis under arbetet.

Mitt i all förvirring har jag också lyckats producera en massa data. Mycket av mina mätresultat är också riktigt intressant, men inte på det sätt att resultaten bekräftar någon häftig teori om plasmor i icke-termodynamisk jämvikt, eller någonting liknande. Nej, de är intressanta eftersom de är tämligen obegripliga. Jag tittar på dem och ser att det definitivt försiggår något mystiskt där inne i lysröret. Jag kan i breda drag tänka mig några processer som ligger bakom konstigheterna, men har ingen aning om hur dominerande den ena processen är jämfört med den andra, eller hur mekanismerna mer i detalj ter sig. Vad jag däremot redan i nuläget kan föreställa mig är ett antal mer eller mindre lätt genomförbara experiment som har goda chanser att ge ledtrådar till svaren på dessa frågor.

Parallellt med experimenten måste jag även arbeta fram en vettig modell för vad som händer i lysrörsplasmat. Det är inte ett helt trivialt problem, eftersom det område av lysröret som jag fokuserar min forskning på är runt elektroderna, där spänningsfallet är så stort att elektronerna inte ens är i närheten av att hinna arrangera sig enligt någon Maxwell-Boltzmann-fördelning. Detta innebär i sin tur att ingen av våra normala termodynamiska ekvationer kan användas, strikt sett går det inte ens att definiera någon temperatur i området i fråga. Detta komplicerar genomförandet en smula, men med lite tid och datorkraft borde man komma en bit på vägen i alla fall.

Som kanske framgår av vad jag skriver ovan är jag väldig otålig och vill genomföra alla experimenten och datorsimuleringarna nu. Men det verkar som jag måste lära mig ännu en sak som har med forskning att göra: saker görs inte över en natt. Ibland kanske man väntar på någon livsnödvändig pryl till sitt mätinstrument som ska skickas runt halva jordklotet av någon halvseg leverantör. Ofta tar mycket av förberedelserna inför själva experimenten det mesta av tiden. Och så finns det ju annat man ska göra som doktorand, typ läsa kurser, bedriva undervisning, koka kaffe åt professorerna (OBS - skämt), och så vidare. Måste. Ha. Tålamod. Hurrf. Muuhrrf.

Jag har föresten planerat att skriva ett par längre texter som beskriver min forskning mer ingående än vad jag skriver här ovan, där det kanske mest ser ut som att jag sysslar med avancerad name-dropping. Hittills har jag dock varken haft tid eller ork till detta, men det är hur som helst på gång. I mitt huvud i alla fall. Sedan är det en helt annan sak att få ut allt ur huvudet och omsätta det till text, men ändå.

Über und aus.

Uppsala so far

Efter en kväll i Uppsala (jag har aldrig besökt staden tidigare), kan mina intryck sammanfattas ungefär så här: Kantigt och livlöst centrum, omgivet av bensinmackar och breda vägar. Inte särskilt spännande, med andra ord. Men det kanske blir bättre, morgondagen är späckad med föredrag, postervisning, mat och diverse dryck. Och på pappret låter det ju bra… men det gör säkert även Uppsala om man läser i turistbroschyrerna.