Fildelning, stöld, äpplen, yadayada

Analogin (i vissa fall likställandet) mellan äganderätt och upphovsrätt dyker upp titt som tätt, exempelvis då Björn Ulvaeus kallar Pirate Bay-folket för tjuvar, eller när Andreas Ekström hävdar att fildelare stjäl. Att tala om tjuveri och stöld implicerar att det fanns något som någon ägde från början, och jag menar att det är ett helt upp åt väggarna knasigt perspektiv vad gäller immateriella ting, som musik, film, och så vidare.

Vi kan börja med att snacka äpplen. Äppelodlaren odlar – vilket beteckningen äppelodlare måhända skvallrar om – äpplen. Eftersom vår käre odlare varken förfogar över en oändligt stor areal eller oändligt många gödselsäckar (och så vidare), kan denne endast odla ett begränsat antal äpplen. Detta innebär att om någon smiter in i äppelförvaringsladan på natten och bär i väg alla äpplen, så kan odlaren inte längre använda sina frukter till sånt som han hade tänkt sig (typ äta, sälja, och så vidare). Och det är väl därför vi har någonting som kallas äganderätt, eftersom det är taskigt att beröva folk möjligheter att använda sånt som de på något sätt är upphovet till på ett sådant sätt som de finner vara passande.

Det här resonemanget skulle man kunna avsluta med att konstatera att en musikfil inte har samma begränsning som ett äpple har. Man kan kopiera filen, men inte äpplet. En musiker har fortfarande den musik som denne komponerat kvar även om den kopieras, medan den bestulne bonden inte har den lyxen. Men något sådant tänker jag inte skriva, eftersom många har skrivit liknande saker tidigare, utan att argumentet har fått fäste på personer som Ulvaeus och Ekström; den sistnämnde menar ju till och med att man kan ”stjäla en tjänst”. (Jag vet inte riktigt hur man gör då, kanske genom att erbjuda sig att städa hemma hos folk till ett lägre pris än andra städfirmors.)

Låt oss hoppa på ett annat tankeexempel istället. Efter flera år av idogt forskande har jag till slut lyckats med mina drömmars mål – jag har byggt en kopieringsmaskin! Inte vilken kopieringsmaskin som helst, utan en som kopierar föremål, oavsett storlek, vikt eller grad av komplexitet. Den behöver i princip bara ett par deciliter matolja som bränsle, all annan energi hämtar den genom att på något snillrikt sätt utvinna den vakuumenergi som uppfyller det fysikaliska rummet. Efter att jag har cashat in mitt Nobelpris, köper jag ett äpple på ICA, stoppar det i min kopieringsmaskin och – vips! – så har jag mitt äppelbehov tillfredsställt för all framtid. Jag kan till och med ge bort äpplen till vänner, bekanta, och annat löst folk, lite hur jag vill. Utan att – shock! horror! – betala för mig!

Är det någon som tror att världsekonomin kommer att se ut som den gör idag, om jag hade lyckats uppfinna min kopieringsmaskin? Eftersom jag tror att det nya ekonomiska systemet skulle bygga på principer så radikalt annorlunda jämfört med idag, kan jag egentligen inte uttala mig om exakt hur den nya ordningen skulle te sig, men jag ska ändå våga mig på en försiktig gissning: Exemplarförsäljning av äpplen vore ganska sällsynt. Är det någon här som tycker att det vore rimligt att äppelodlarbonden via juridiska ombud stämmer alla dem som får ett kopierat äpple från mig, eller att jag i egenskap av spridare av kopierade äpplen, får böta flera miljoner och sätts i fängelse? (Sedan kanske man kommer med ett kompromissförslag och föreslår en skatt på matolja, eftersom matoljeproducenterna skor sig på andras bekostnad.) Har jag, och mina medkopierare, verkligen bestulit bonden på något äpple? Jovars, den tid som bonden lade på att odla äpplena kunde han onekligen ha använt till annat sett så här i efterhand, men är en lämplig lösning på det problemet att från statligt håll ge bonden en copyright på sina äpplen. Man kan till och med gå så långt att ifrågasätta om det är ett problem (ur ett rättighetsperspektiv) överhuvudtaget, när bonden väl känner till min kopieringsmaskins existens kanske det vettigaste vore att göra andra saker, om han nu inte finner någon slags själslig tillfredsställelse i att odla äpplen.

Sammanfattningsvis: När jag försöker föreställa mig ett samhälle där kopierande av materiella ting tillhör vardagen, har jag det ytterst svårt att föreställa mig ett ekonomiskt system som grundar sig på någon form av äganderätt. Jag skulle dessutom vilja hävda att det moraliska i äganderätten i detta fall undergrävs å det grövsta att det egentligen är meningslöst att alls tala i termer av ägande. Att betrakta immateriella ting som möjliga att ”äga” blir följdaktligen ganska svajigt, och fungerar bara om man omdefinierar termen ”äga” till någonting som antagligen inte motsvaras av de allra flestas intuitiva uppfattning om vad det innebär att äga något.

Nu ska jag äta lunch.

Kort om fildelningens konsekvenser

Här har vi en halvintressant intervju med Anders Bersten på DotShop, som snart måste lägga ner sin verksamhet. Orsaken? ”Fuldelning”, menar Bersten.

Reaktionen på artikeln, i det mån det blir någon reaktion, är ganska förutsägbar: Folk som diggar upphovsrätten (så som den ser ut idag) kommer mena att det är den ”lilla mannen” som blir drabbad av illegal fildelning, medan diggare av fildelning av upphovsrättsskyddat material kommer att mena att DotShops affärsmodell är föråldrad. Det sistnämnda ser man redan exempel på i mer eller mindre välformulerade kommentarer till Sydsvenskans artikel, där det hävdas att DotShop hade fixat biffen om man bara hade ändrat sin affärsmodell, typ gjort allt de sålde tillgängligt för en smärre månadsavgift, eller dylikt. Jag är inte fullt lika säker. DotShop kan mycket väl ha gått i konkurs ändå, det är väl till och med ganska troligt.

Vad menar jag med det? Jo, min poäng lyder ungefär som följer: Vi befinner oss just nu i en gigantisk övergång, från ett samhälle där information spreds ”analogt”, till ett samhälle där den digitala distributionsformen dominerar. Jag tror inte ens att boktryckarkonsten kan mäta sig i genomslag, i varje fall inte om man tar med i beräkningarna den intensitet som denna övergång har. Vi befinner oss mitt i, eller kanske till och med i början, av denna övergångsfas, och sådana faser brukar knappast kännetecknas av stabila, förutsägbara lägen, det ligger liksom inte i övergångens definition. Ingen vet vilken affärsmodell som passar musikdistributörer/filbolag/och så vidare bäst, eftersom det inte finns någon modell som är så flexibel att den kan hänga med i alla snabba förändringar som sker just nu. Det är mycket möjligt att musikabonnemang kommer att slå igenom och bli värsta grejen, men chansen finns också att den fildelning som sker gratis i nuläget kommer att utvecklas och bli än mer användarvänlig, att ingen ändå skulle vilja betala för något sådant. Ingen vet, det är omöjligt att skaffa sig någon vettig koll i det kaotiska läge som vi är i just nu.

I denna övergångsfas är det dessutom mycket möjligt att många musiker kommer att tappa en del av sin inkomst, den de tidigare fick från upphovsrättslagstiftning. Det kan dels bero på just det kaos som jag precis nämnt, men en annan tänkbar orsak kan vara att musiker som har vant sig vid det tidigare systemet och lärt sig navigera däri, inte orkar/vill/klarar av att anpassa sig till den nya ordningen (i den mån det kommer att finnas någon under den närmsta tiden). Därför tror jag att det är lite förhastat om man som vän av fildelning av material copyrightat eller ej, lovar guld och gröna skogar till musiker i en värld utan stora onda skivbolag. Möjligheten finns att många kommer att slås ut…

… vilket inte nödvändigtvis enbart är av ondo, vill jag tillägga. Men mer om det en annan dag.

Finjusterat eller inte

Det här gör nog Niclas Berggren glad: Universe may not be ”fine tuned” for life.

Fullt riktigt lika glad blir nog inte Roland Poirier Martinsson.

Sömniga tankar om Watchmen

(Innehåller Watchmen-spoilers! Om du inte har sett filmen eller läst serien – akta!)

Är precis hemkommen från biografen efter att ha sett Watchmen-filmatiseringen. Om filmen kan sägas att den var helt okej, men kändes i slutänden lite poänglös eftersom förlagan är så mycket bättre. Men, tja, om detta kan locka fler till att köpa serien så är det väl en bra grej, antar jag. Följande tankar ploppar upp i mitt huvud direkt efter biografbesöket:

I Watchmen hittar man två intressanta motsatspar. Först har vi Dr. Manhattan och The Comedian, som båda förefaller vara likgiltiga fast på olika sätt. Manhattan ser ingen poäng med människolivet, som han mest ser som någonting som distraherar honom från det som han egentligen är intresserad av: att utforska fysikens lagar. Han får i serien representera en sorts materialism – hur kan människors emotionella käbbel med varandra kunna mäta sig med partikelfysikens eller kosmologins mysterier? The Comedian distanserar sig av en annan anledning: Han ser världen som ett skämt. Samhället tycks vid första anblicken vara så sofistikerat och städat, men när allt ställs på sin spets är dess byggstenar – vi människor – inget annat än vilda djur som drivs av hat, lustar och självförakt. The Comedian representerar cynismen – världspolitiken må framställas som ett spel mellan olika länder där reglerna styrs av iskall logik, men i verkligheten är den bara en sandlåda.

Det andra motsatsparet är Rorschach och Ozymandias. Vad de har gemensamt är att de båda strävar efter att förbättra världen, om än att Rorschach nog ser den redan bortom räddning. Rorschachs mål är att straffa dem som brutit mot den moral som Rorschach anser vara Den Rätta. Har man väl gjort någonting som han ser som ondskefullt har man i princip förverkat sin rätt att leva, och Rorschach får i detta fall fungera som både jury, domare och bödel eftersom systemet, enligt honom, är genomkorrumperat, hopplöst dekadent och alltför liberalt.

Som en lustig fotnot kan nämnas att författaren till Watchmen, Alan Moore, baserade Rorschach på ett par seriefigurer som Steve Ditko (Spider-Mans medskapare) uppfann efter att han lämnat Marvel i slutet på 60-talet. Den underligaste av dessa måste vara Mr. A, en hämnare som döljer sitt ansikte bakom en anonym mask av stål.

Varifrån kommer namnet Mr. A? Tja, om ni kan er Ayn Rand har ni såklart koll på den – hrrm – fantastiska repliken ”A is A”. Ditko var en hängiven objektivist och bestämde sig för att föra ut objektivismens evangelium till massan genom (outhärdligt tråkiga) serier som Mr. A och The Question. Moore svarade med sin tolkning av Ditkos hjältar – sociopaten Rorschach, fördärvad av en taskig barndom och traumatiska upplevelser i vuxen ålder i samband med ett bestialiskt barnamord. Rorschach symboliserar i Watchmen den principfaste.

Ozymandias är å andra sidan helyllekillen; en sympatisk snubbe som bedriver välgörenhet och som vill rädda världen från ett kärnvapenkrig. Problemet är bara att han gör det sistnämnda genom att ta kål på halva New Yorks befolkning, och lämnar ännu fler skadade för livet, både fysiskt och mentalt. Men vad gör man inte för ”the greater good”? Ozymandias är utilitaristen, dragen till sin yttersta spets.

En sak som slog mig när jag läste om Watchmen för några dagar sedan är hur osympatiska både Rorschach och Ozymandias är, i all sin likhet och all sin olikhet. Det gäller inte bara dem som personer, utan snarare mer som de långt dragna idéer de står för. Ozymandias är såklart frånstötande, eftersom han väljer att döda miljontals människor i syfte att uppnå, vad han ser det som, en bättre värld. Rorschachs principfasthet är förvisso ur något underligt perspektiv beundransvärd, men i slutet av serien driver den honom till att avslöja Ozymandias’ bluff för världen, trots att detta troligtvis kommer att leda till ännu fler döda, kanske ett utrotande av hela världen befolkning.

Min reaktion är intressant, och illustrerar en konflikt som jag tror att inte bara jag brottas med: Utilitarism eller benhårda principer? Dragna till sina extremer förefaller inte något av detta särskilt tilltalande, men vad ska man gå efter istället då? Finns det något mellanting, finns det en tredje väg?

Jag ser Watchmen som ett av 1900-talets största konstnärliga verk, eftersom Moore genom sin historia lyckas träffa mitt i prick vad gäller många filosofiska idéer och konflikter. Watchmen är mer ett intellektuellt verk än ett emotionellt, vilket är både dess fördel och dess nackdel. Min hjärna må stimuleras, men jag varken gråter eller skrattar. Vill man bli gripen på ett mer känslomässigt plan, bör man läsa V for Vendetta av samme författare istället (också den filmatiserad, men filmen lyckas inte återge förlagans storhet det minsta).

Inte illa för en snubbe som dyrkar en gammal romersk ormgud, med andra ord.

Lustig jämförelse

EU-parlamentet ska snart rösta om ett förslag om att förlänga upphovsrätten för inspelat material från dagens 50 år till 95 år. Musikerförbundets ordförande Jan Granvik gör en liknelse:

Visst, just Beatles behöver inga pengar, men att de skulle ge bort dem är som att Rausing eller Kamprad skulle ge upp sina patentintäkter bara för att de är rika.

Lät det så vettigt egentligen? Ja, jag tänker alltså på att patentskyddet ligger på 20-25 år.

Trumpeter och genus

Matematikern Tanja Bergkvist skrev för ett tag sedan i SvD om ”Trumpeten som genussymbol”, en stipendieansökan som Vetenskapsrådet beviljat finansiera med drygt en halv miljon kronor under en treårsperiod. Hon tycker att projektansökan ”talar för sig själv”, och slänger själv ihop en fingerad genusbetonad ansökan inom sitt forskningsområde:

Jag tänkte börja med att ur ett genusperspektiv problematisera klassen av ekvationer i två variabler x och y, där x utgör den kvinnliga komponenten och y den manliga. Hur ofta förekommer y i förhållande till x, och vilken av dessa variabler tilldelas genomgående den högsta exponenten i såväl forskningsartiklar som studentlitteratur?

Hur påverkar detta i ekvationen inbyggda könsmönster den kvinnliga studentens självbild, och vilka mekanismer ligger bakom den förtryckarstruktur som döljer sig inom flerdimensionell analys?

… och så vidare, i all oändlighet. Sarkasmerna är inte direkt subtila, om man säger så, utan slår en i huvudet likt en gjutjärnspanna. Man påminns här onekligen om att less is more.

Nå, det var min stilistiska kritik, låtom oss gå vidare till själva innehållet. Om vi läser den projektansökan som ligger till grund för VR:s utbetalning framgår det med största tydlighet att den med ”trumpet” inte avser trumpeten som ett ting, utan snarare vill undersöka trumpetandet som en social aktivitet. Liksom alla sociala aktiviteter inbegriper denna såklart ett antal olika normer, varav vissa är genusrelaterade. Lyfter vi upp frågan från trumpetandet till musicerande i allmänhet kan vi konstatera att det inom musikvärlden finns uppfattningar om kvinnlig respektive manlig musik, sätt att spela, sätt att lyssna, och så vidare; detta torde vara ett tämligen okontroversiellt påstående. Efter att vi har konstaterat att detta existerar, skulle man kunna tänka sig att detta fenomen kan vara intressant att studera närmare, exempelvis med ett vetenskapligt förhållningssätt. Att studera ”genus i musiken” i stort skulle antagligen vara ett på tok för stort projekt att hantera på ett vettigt sätt, så i god modernistisk anda bryter vi ned problemet i ett antal delprojekt, varav ett skulle kunna tänkas fokusera på trumpetande.

Här kan jag dessutom passa på att inflika att en av de stora anledningarna till att jag tycker att Bergkvists raljanta exempel, där hon i princip byter ut trumpeten mot en ekvation i stipendieansökningen, faller pladask är att hon betraktar trumpeten som om det vore ett ting som avses, och byter ut denna mot ett annat ting – en ekvation – när det istället är tämligen uppenbart att det hela handlar om en social aktivitet.

Ja, ansökningen låter bitvis ganska fånig. Titeln ”Trumpeten som genussymbol” får mig att fnissa, mest för att jag tänker på trumpeten som någon sorts fallossymbol. Men å andra sidan – kolla exempelvis igenom en slumpmässigt vald doktorsavhandling inom ett godtyckligt universitetsämne. Där hittar man titlar i stil med ”Rotmoset som statusmarkör i 1560-talets Värmland”, eller ”Energistrukturen för fjorton gånger joniserat Hafnium i motljus”. Alltså, hallå, jag själv forskar om det lilla, lilla området närmast glödtråden i ett lysrörsplasma. En stor anledning till att hela trumpetprojektet låter fånigt tror jag beror på att vetenskap idag är så specialiserad att det är svårt för någon som inte redan är helt insnöad i ämnet att förstå det intressanta.

Så, trumpetprojektet är säkert jätteintressant. Inte för mig dock, men för någon annan. Kanske.

Ideell upphovsrätt

I Sydsvenskans kulturdel pekar Andreas Ekström på något intressant vad gäller kopplingen mellan så kallad ekonomisk och ideell upphovsrätt. Poängen kokas ned i följande stycke:

Upphovsrättsätarna, främst Piratpartiet, gör stort nummer av att skilja på ekonomisk och ideell rätt. Den ideella rätten vill Piratpartiet inte röra. Men exemplet Carina Rydberg visar hur upphovsrättens två delar hör ihop. Ett samhälle som bestämmer sig för att slänga ut den ekonomiska upphovsrätten kommer att få se bärande delar av den ideella rätten åka ut samtidigt.

Ekströms antydda slutsats är – så som jag tolkar honom – att det nog ändå ligger något i den där ekonomiska upphovsrätten trots allt. Jag förhåller mig allmänt skeptisk mot detta, av anledningar som nu följer:

Själv har jag dålig koll på juridik, så jag vet inte exakt vad som avses med begreppet ”ideell upphovsrätt”. Enligt Allmighty Wikipedia behandlar denna ett antal olika saker, som att verket inte får publiceras i ett sammanhang eller ändras på ett sådant sätt att det kränker upphovspersonen. Upphovspersonen har också rätt att bli namngiven då dennes verk används i något sammanhang. (Är det någon juridiskt bevandrad person som tycker att detta låter alldeles galet får denne gärna påpeka det, eftersom jag själv inte känner mig kvalificerad att bedöma sanningshalten i Wikipedia-artikeln. Dock tycks det mig som att den stämmer väl in med vad som sägs i den allmänna debatten.)

Vad gäller det förstnämnda så kan vi roa oss med att dra denna ”rättighet” till sin spets, och se vad som händer. Vi tänker oss att jag skriver en bok som jag trycker upp och gör tillgänglig för försäljning. Det tycks mig som att den ideella rätten ger mig möjligheten att bestämma i vilka sammanhang som man ska nyttja min bok, och helt sonika bestämmer jag mig för att ingen får läsa boken om han eller hon inte sitter i ett rum med röda tapeter. Anledningen till detta kan vara att jag anser att den röda omgivningen förhöjer stämningen i vissa kritiska partier i boken, och följer man inte mina krav kränker man således mitt verks konstnärliga anseende och egenart. Ett ganska absurt krav kan man tycka, och min försiktiga slutsats blir därför att denna del av den ideella rätten vilar på inte världens mest stabila grund; den borde därför kunna ifrågasättas i sin helhet – i varje fall som en rättighet.

Vad gäller rättigheten att namnges i samband med sitt verk har jag svårt att se varför detta är så viktigt att det upphöjs till rättighet. Jag kategoriserar snarare detta som ”god ton”, ungefär som att det är trevligt om någon säger ”tack” om man bjuder den på godis eller så. Min gissning är att denna rättighet tillkommit för att förhindra plagiat, men låt mig återkomma till detta om ett litet ögonblick…

Nå, låt oss säga att jag gör musik. Eller, tja, det behöver vi inte anta, eftersom jag faktiskt gör det. (Hemsidan är för övrigt hopplöst ouppdaterad, bara så att ni vet.) Låt oss sedan säga att ett gäng nynazister plockar på sig dessa låtar, slänger in dem i ett bildkollage föreställande Hitler och naziflaggor och Gud-vet-vad. Skulle jag inte då i det läget göra en helomvändning, uppleva mina rättigheter som kränkta, och bittert få acceptera storheten i den ideella upphovsrätten? Inte nödvändigtvis. Såklart skulle jag känna mig ytterst obehaglig till mods. Därefter skulle jag snabbt slänga ihop ett par låtar betitlade, säg, ”All nazi scum must die” och variationer på detta, och lägga upp dem på Internet i syfte att distansera mig från hela grejen. Problemet är liksom att alla verk som någon gång har gjorts tillgängliga för allmänheten börjar leva ett eget liv efter offentliggörandet. Folk nynnar på sånger, lånar ut böcker till varandra, kollar på filmer tillsammans i alla möjliga underliga sammanhang som upphovspersonen inte längre har någon kontroll på, just eftersom verket har offentliggjorts. Att hävda att upphovspersonen har rätt att bestämma i vilket sammanhang  verket ska framföras är som om Einstein skulle diktera vilka sammanhang man fick använda den allmänna relativitetsteorin. (Här tangerar vi ett angränsande ämne, skillnaden mellan uppfinningar, upptäckter, och konstnärliga verk. Utan att gå in någonting på varför kan jag nämna att jag inte ser någon större skillnad mellan dessa.)

Med allt detta först sagt, vill jag avsluta med att jag faktiskt ser ett möjligt perspektiv som kan göra nazisternas handling omoralisk och i förlängningen även brottslig. Vad jag syftar på är möjligheten att nazisterna gör sig skyldiga till andra brott som inte grundar sig i kränkningar av den ideella upphovsrätten, men som ser så likartade ut att man lätt kan blanda dem samman. Tja, de kandidater som i nuläget ploppar upp i mitt huvud är brott som bedrägeri, ärekränkning, och så vidare. Om min musik presenteras på ett sådant sätt att andra personer kan få intrycket av att jag stödjer nazisternas åsikter skulle detta rent hypotetiskt kunna ses som ärekränkning. Om musiken presenteras på ett sätt som får folk att tro att det är nazisterna själva som ligger bakom musiken torde detta kunna falla in under bedrägeri. Detta resonemang inkluderar dessutom många fall av plagiat, och så vidare. Kort uttryckt dissar jag inte bara tanken på ideell upphovsrätt, jag ser den dessutom som tämligen överflödig.

Slutsatsen då? Andreas Ekström har en god poäng, men jag menar att han drar fel slutsatser från den. Däremot håller jag med honom i hans skepsis mot Piratpartiets försvar för den ideella upphovsrätten – dissar man den ekonomiska får man nog vara konsekvent och även dissa den ideella, det går inte att behålla den ena om man samtidigt till vara stringent. Alternativet är att argumentera för upphovsrätt (i varierande form) utgående inte från rättighetsperspektivet, utan från mer pragmatiska perspektiv. Ett sådant skulle kunna tänkas vara att upphovsrätten är till för att främja skapande, i någon form. Men riktigt så kul ska vi inte ha det nu, det får vi ta upp en annan gång.

Följ föresten diskussionen på Ekströms blogg, den har efter i nuläget tre kommentarer möjlighet att bli intressant.

Dålig argumentation från dålig astronomi

Jag följer Phil Plait på Bad Astronomy för att få någon sorts koll på vad som händer inom astronomin idag. Jag läser inte hans blogg för näst intill religiösa utrop som dessa:

But, in fact, investing in science always pays off in the long run, as I have noted on this blog about 20 times in the past. [...] Even astronomy pays off. Basic research always does. That’s why it’s an investment, and not pork.

Nggh. Fnngh. Gnhöö. Så där. Ursäkta mig, men jag var tvungen att gräva mig ur den där 500 kg-floskeln som precis välte över mig. Han menar alltså att om man investerar i forskning så kommer detta alltid att betala sig? För att bena ut vad detta i sin tur kan innebära, eller vad jag själv anser, så får vi nog försöka utröna vad en bra definition av ”betala sig” är i sammanhanget. Jag kan i nuläget tänka mig två olika möjligheter:

1) Forskning leder till kunskap om världens beskaffenhet, och tillfredsställer på så sätt ett grundläggande behov som vi människor har: nyfikenheten, sökandet efter universums hemligheter, och så vidare. Investering i forskning leder därför till tillfredsställelse av detta behov = schysst.

2) De resultat som forskningen ger upphov till leder i sin tur till praktiska applikationer som mänskligheten kan ha nytta av, som penicillin, transistorn, Internet, och så vidare. Mer pengar till vetenskapen ger således upphov till mer nyttigheter.

Låt mig ignorera punkt 1) ett tag, eftersom jag inte tror att det var detta som Plait syftade på i första hand i sin bloggpost. Anledningen till att jag antar detta är att själva postningen handlar om vissa uttalanden som republikanernas förre presidentkandidat John McCain har gjort, där han i ganska raljanta ordalag ifrågasatte om satsningar på astronomisk forskning skulle leda till nya jobb. Fokus är alltså – i det här fallet – rent ekonomiskt: Kommer vi att få tillbaka våra pengar, och mer därtill, om vi investerar si och så många dollar i forskning? Här svarar Phil Plait ett rungande sjungande JA! I en annan – i övrigt välformulerad – bloggpost finner vi ett exempel på vad han kan tänkas grunda sitt positiva svar i:

Some estimates say that for every dollar invested in the Apollo program, more than 20 have been returned. That’s a huge payoff! Computer tech, communications, rocketry, and many other fields have benefited hugely from space exploration.

Jag har hört liknande påståenden angående Apolloprojektet, bland annat att en tredjedel av dagens teknologi direkt kan härledas till Apollo. Jag har ingen aning om sanningshalten i detta – om någon har bättre koll får denne gärna upplysa mig – men vi kan för skojs skull anta att detta är sant. Man kan också peka på CERN, som ju gav upphov till World Wide Web – en inte helt onyttig pryl.

Vid första anblicken kan detta ses som en rejäl samhällsekonomisk vinst. Problemet är bara att man här förutsätter att pengarna till respektive projekt är som givna från ovan, eller att dessa inte har kunnat användas till annat än vad de i slutänden användes till. Istället för att lägga pengarna på Apolloprojektet hade vi kunnat lägga dem på, säg, klimatforskning istället. Eller varför inte någonting helt annat, som vården? Eller kanske skattesänkningar? Och om man vill bygga partikelacceleratorer för pengarna, varför inte istället för CERN fokusera på ett gäng häftiga synkotronljusanläggningar, som jag tror skulle bidra mer till ekonomiskt signifikanta applikationer. (Finns det för övrigt någon praktisk applikation från CERN som inte är en biprodukt av verksamheten? Jag frågar av uppriktig nyfikenhet; själv har jag aldrig hört talas om någon, men jag är å andra sidan ingen partikelfysiker.) När man väljer att lägga pengarna på en viss sak innebär det alltid att man väljer bort en hel hop andra möjligheter; jag gissar på att det är detta som ekonomerna kallar för alternativkostnad.

Jag ägnar detta viss uppmärksamhet eftersom jag blir lite irriterad. Anledningen till min irritation är att jag ibland tycker mig se en selektiv blindhet i argumentation hos vissa forskare, som jag uppfattar som ruggigt naiv. Alltså, kom igen, det förstår ni väl ändå att vi inte har oändligt med resurser? Ibland måste man prioritera, och ett sätt att göra detta på är att jämföra den ekonomiska nyttan hos olika möjliga poster i budgeten.

Notera att jag här inte argumenterar mot projekt som Apollo, CERN, och så vidare i helhet. Vad jag vänder mig emot är en klass av argument för finansieringen av forskning, där man helt enkelt påpekar att forskning leder till bra grejer. Well, duh. Måste man nödvändigtvis använda sig av argumentation fokuserad på nytta så måste man ta resonemanget ett steg längre och visa att det projekt man förespråkar är nyttigare än andra möjliga projekt. (Detta är såklart ytterst simplistiskt formulerat, självfallet är en kombination av en mängd olika budgetposter det som är mest fördelaktigt för ett samhälle, och i realiteten står vi inför ett massivt, kanske olösligt, optimeringsproblem som vi kan tillbringa hela livet att klura på.) För mig är det exempelvis inte helt uppenbart varför vi i nuläget ska satsa på bemannade rymdfärder till Mars, när vi istället kan lägga pengarna på betydligt billigare obemannade rymdsonder.

Sedan behöver man ju inte använda sig av nyttoargument för att man ska satsa på forskning överhuvudtaget. Som jag redan nämnde i punkt 1) kan det vara så att driften att lösa Universums Mysterier är motivering nog. Det var frågor som dessa som fick mig att bli intresserad av vetenskap i första hand. Gotta mean something.

Sverige: statistikers dröm, andras mardröm?

The physics arXiv blog uppmärksammar en artikel som lades ut på arXiv förra veckan. Som man skriver på bloggen:

If you want to model how infectious diseases spread, you need a decent simulator to see how the various coping strategies pan out. Your simulation needs to take into account the population, its age and gender distribution, where people live and how far they travel from home to work and which people share homes.

But making this data realistic would be hard. After all, would anybody willingly agree to have their real data entered into such a simulation?

Actually yes. Swedes. All nine million of them.

Skribenten tycks smått förfärad/förbryllad över att vi i Sverige inte tycks bry oss nämnvärt om att våra personuppgifter är så lätta att sammanställa, och samtidigt att all data bara är ”minimally anonymized”. I den avslutande meningen antyds att detta beror på att vi i Sverige har dålig kunskap om den statistik som samlas om oss, och hur den hanteras.

Må så vara. Men jag vill lägga till två andra möjliga orsaker: 1) Sverige är allt sedan samhällsingenjörskonstens dagar (och kanske också innan dess, det vore intressant att läsa något om varför just detta fann så bra grogrund i just Sverige) präglat av det rationella. Och vill vi upptäcka allsköns samband och mönster i samhället som kan hjälpa oss att bygga ett ännu bättre samhälle (som att exempelvis simulera hur infektioner sprider sig), så är det onekligen rationellt att ha sammankopplade register över kön, ålder, sjukdomar, och så vidare; 2) Till viss del är vi ett folk som hyser stort förtroende för staten, som ju på ett eller annat sätt ligger bakom dessa register. Det är klart att staten också kan göra fel ibland, men misstag kan väl vi alla göra någon gång, och görs det något ohederligt med vilje så handlar det nog mest om ett enstaka rötägg, oberoende av den struktur detta rötägg dagligen verkar i.

Kort sagt, kan det vara så att många av oss vet om allt detta som snubben på physics arXiv blog förfasar sig över, men inte bryr oss, just på grund av 1) och 2)? Detta är säkerligen inte hela sanningen, man kan ju exempelvis ta upp FRA-motståndet om man vill försöka sig på att falsifiera mina påståenden. Samtidigt kan man peka på USA, vars invånare i mångt och mycket tycks se staten inte lika mycket som en vän som en klåfingrig fiende, och instiftandet av ”patriot act” och andra integritetskränkande lagar. Självfallet finns det andra faktorer som kan ligga bakom hur folk i ett land ställer sig till integritetsfrågor; vad gäller FRA-motståndet så tror jag att detta är en förhållandevis ny tendens som går att härleda till den yngre generationen svenskar, och vad gäller USA får man ta ett nästan kollektivt tillstånd av rädsla efter 11/9-attentaten med i beräkningarna. Plus säkert mycket annat.

Avmätt om kärnkraft

Nu ska det bli tillåtet att bygga nya kärnreaktorer igen, och det var ju roligt. Fast inte så roligt att jag trillar av stolen av gapskratt, för så stor skillnad tror jag att beslutet varken kommer att eller kan ha. Kärnkraft är en rörig historia, späckad av åena- och åandrasidor. På pluskontot kan nämnas att det är en energiform som inte släpper ut koldioxid i atmosfären. På minuskontot har vi bland annat kärnavfallet, som vi fortfarande inte riktigt vet vad vi ska göra med. Och så risken för härdsmälta såklart, även om den numera bedöms vara ytterst liten.

Jag tror inte att det här beslutet i första taget kommer att leda till någon nybyggnation av kärnkraftverk. Snarare upprustning av nuvarande, vilket jag ser som en bra grej eftersom det torde göra de befintliga både säkrare och mer effektiva. Jag är inte heller så säker på att uppförande av nya kärnkraftverk är så vidare önskvärt heller, även om man i debatten ibland kan höra rena halleluljakörer där kärnkraften kommer att rädda oss alla från Armageddon. Som Karin Bojs skriver så bör kärnkraft snarare ses som en möjlig del av lösningen på världens energi- och miljöproblem, en bland många andra.

Då kan det också vara på sin plats att lyfta fram andra delar av energiöverkommelsen (pdf), exempelvis att dubbelprövningen för vindkraft slopas. Inte för att jag heller ser vindkraft som någon teknologi som kommer frälsa oss alla, så effektiv är den inte, men processerna inför vindkraftsbyggen här i Sverige har en tendens att bli fånigt utdragna, vad jag har förstått.

Annars vet jag inte riktigt. Jag skrev nog inte det här för att jag brinner för energipolitik, jag hade nog inget bättre för mig bara.