Den subtila gränsdragningen mellan det tydliga och det subtila

Sydsvenskans kulturdel har idag en recension av boken “Sjukt billigt” som tar upp de usla omständigheter som många av Kinas arbetare lever under på sina jobb. Och det låter väl vettigt att skriva om bok om sådant. Vad som däremot låter mindre vettigt är följande stycke i recensionen:

Imponerande är också den konsekventa motviljan att falla in i schabloner. Smyckehandlarna och importörerna är inte monster som lever på ren ondska. Snarare är det girighet, lathet och brist på empati som bildar deras ramverk

Jag ska inte säga att jag sitter på någon glasklar definition av vad ondska egentligen är. Men ligger inte “girighet, lathet och brist på empati” i kombination med varandra bra nära vad vi i vanliga fall brukar beteckna som ont? Jämför exempelvis med följande mening som dök upp i mitt huvud precis nu:

Imponerande är också den konsekventa motviljan att falla in i schabloner. Smyckehandlarna och importörerna är inte hjältar som lever på ren godhet. Snarare är det givmildhet, handlingskraft och en förmåga till att leva sig in i andra personers tankar och känslor som bildar deras ramverk.

Oavsett vad så tycker jag att skillnaden som recensenten vill peka på är så subtil att man nästan skulle kunna säga att den inte finns.