… och Hitler var vegetarian!

Snubben som låg bakom skolmassakern i Finland tycks ha haft höga tankar om en viss Pentti Linkola, en vad det verkar ganska obehaglig typ vars åsikter befinner sig någonstans mellan miljörörelsen och fascismen. Jaha, där ser man; en galning blir inspirerad av en annan galning alltså. Fast Henrik Alexandersson får till en helt egen twist på det hela:

Det skulle vara riktigt intressant att höra vad det svenska miljöpartiet har att säga om tragedin och om de förvirrade tankar som låg bakom den. Och vad som egentligen sägs om saken ute i de miljöpartistiska leden. Gissningsvis skulle kvällstidningarna inte direkt behöva anstränga sig för att hitta någon milöjöpartistisk [sic] förtroendeman som är beredd att försvara Linkola.

Guilt by association major, någon? Att ovanstående är allmänt fånigt torde framgå av sig självt, så anledningen till att jag tar upp det är inte för att polemisera mot författaren. Problemet är att jag, åtminstone i teorin, håller med Alexandersson i mycket rent ideologiskt sett. Problemet är att en massa människor som går under beteckningen liberaler/nyliberaler/libertarianer (vilket är kategorier som även jag skulle kunna sorteras in under) jämt och ständigt slänger ur sig fullständigt skogstokiga inlägg i debatten av olika slag. Ofta handlar det om att socialdemokraterna är upphovet till allt dåligt sedan istiden, eller så är det miljörörelsen och alla “alarmister” som varnar för förhöjd växthuseffekt.

Jag läser och uppskattar ett icke försumbart antal politiska bloggar, de har vidgat mina vyer och till stor del fått mig att utvecklas rent intellektuellt under de senaste åren, då den övriga nyhetsrapporteringen via tidningar och TV varit alltför fragmentarisk och utslätad, mjäkig. Det politiska bloggandet är långt ifrån mjäkigt, tvärtom, och det är lite det som jag upplever som problemet med det. Där äldre media upphört att sticka ut på något sätt, har bloggarna rusat ut mot periferin, och täckt in alla extrempunkter som man kan tänka sig. Mellan mitten och extremerna finns ingenting, förutom stundtals en eller annan sten som bloggarna vid sina olika ytterligheter kastar mot varandra.

Kortfattat: Jag saknar en förmåga att problematisera, till självkritik och lite ren jävla hederlighet. Vem tror egentligen att Peter Eriksson i smyg stödjer massmord? Vem tror att det inte är annat än en billig retorisk poäng när man “påvisar” kopplingen mellan Miljöpartiet och massakern i Finland? Och vad katten skulle det betyda om Eriksson eller någon annan aktiv i Miljöpartiet tyckte att vissa saker av vad Linkola säger låter vettigt? Jag tycker att vissa av Marx’ iaktagelser var vettiga, om man ser på dem ur vissa särskilda perspektiv; gör det att jag måste stå till svars för hela jävla Gulag nu? Hela Alexanderssons inlägg ångar en rejäl dos anti-intellektualism som får mig att må dåligt; inlägget osar av kvällstidningsinspirerad drevlogik, vilket är, om det nu rådde något tvivel därom, antitesen till det hederliga intellektuella samtalet där man säger emot sina meningsmotståndare, utan att för den skull utmåla dem alla som barnamördare. Respekt, tror jag att det brukar kallas.

Detta, tillsammans med mycket annat i samma stil, gör att jag för var dag som går vacklar lite mer i min liberala övertygelse. Inte för att mina åsikter i sig ter sig särskilt korkade för mig, utan för att så många andra av vad man approximativt sett skulle kunna kalla “meningsfränder” beter sig som fullständigt hjärndöda. Herrejistanes, hur kan jag egentligen tycka likadant som alla dessa människor? Vad har jag missat?