Tro, vetenskap och ett synnerligen logiskt resonemang bortom det rationella
november 26, 2007 av Thomas Lennartsson
Paul Davies retade för någon dag sedan upp ungefär 95% av alla bloggande naturvetare i en artikel i NY Times. Artikeln kan kokas ned till två ganska koncisa påståenden: 1) Vetenskapen är i likhet med religion någonting som bygger på grundläggande trosatser; i vetenskapens fall bygger denna på det obevisbara antagandet (det vill säga tron) att världen är rationellt uppbyggd, och 2) Universums naturkonstanter tycks vara så fint injusterade, att om man rubbade på dem det minsta, skulle allt liv upphöra att existera; detta ska i sin tur ha avgörande metafysiska implikationer av något slag, oklart vilka.
Det sistnämnda påståendet ska jag inte kommentera vidare i någon högre grad, eftersom jag gjorde någonting liknande på min tidigare blogg. Men jag kan bara för skojs skull saxa en dialog ur den tidigare postningen, mest för att jag är ganska nöjd med den, på ett oroande självgott vis:
Britta: Nämen tjenare Bosse. Hur går det nere i labbet?
Bosse: Hejsan Britta. Jo tack, det går ganska bra. Vi har ett gäng intressanta resultat på gång.
Britta: Jaså, vad för några?
Bosse: Ja, vi har bland annat kommit fram till att vi måste korrigera våra tidigare uppmätta värden på ett gäng naturkonstanter. Plancks konstant avviker exempelvis från tidigare värden med hela 30%, och elektronladdningen med 40%.
Britta: Oj, där ser man. Men… borde inte det betyda att vi överhuvudtaget inte kan existera?
Bosse: Ojsan, jo, det har du ju rätt i.
Britta: Aargh. *baff*
Bosse: Nnnyyghhh. *boff*
(Båda försvinner i ett moln av grön rök.)
Jag tror att ovanstående räcker för att visa på det absurda med punkt två i Davies resonemang.
Det första påståendet är däremot desto mer intressant. Här är det lätt att bara skrocka åt Davies, citera lite Popper och sedan visslande promenera därifrån i tron om att man fullständigt har mosat hans resonemang (Davies’ alltså, inte Poppers). Och det är också vad de flesta vetenskapsbloggare som jag har läst gör. Undantaget är Chad Orzel som mer seriöst tar sig an Davies påstående, i två stycken inlägg.
Let’s put it a different way, though. When the subject turns to “Intelligent Design,” everybody always gets all Popperian, and starts going on about the need for falsifiability. So it seems only fair to apply the same criterion here, and ask the question:
What would it take to falsify the claim that “that nature is ordered in a rational and intelligible way?”
I think that’s a trickier question than most of the anti-Davies responses admit.
Ungefär så. Tanken att naturen är ordnat enligt rationella lagar (och mer specifikt inom naturvetenskapen - matematik) är ingenting annat än en trossats, hur man än vrider och vänder på saken. Föreställ er att ni är en ensam grottmänniska stående mitt på savannen för, säg, 30000 år sedan. Plötsligt dyker det upp en munter herre iklädd kostym, glasögon och håret på sned. “Visste du att allt i världen kan beskrivas med matematik?” utbrister han glatt. Vad är oddsen för att denne grottmänniska ska gå med på det påståendet? Inte särskilt goda. Även om vår muntre naturvetare inte låter sig nedslås av grottmänniskans inledande skepsis, utan istället entusiastiskt börjar argumentera mer ingående för sin sak, är det ytterst osannolikt att han skulle lyckas övertyga. I varje fall är det inte mer sannolikt att han skulle övertyga någon än vad det är att den lokale grottöversteprästen skulle övertyga samme person om att det är mördarkaninen Ghakorc som får solen att gå upp varje morgon. Och varför skulle sannolikheten vara större, egentligen? Varför skulle någon bli mer övertygad om vetenskapens förträfflighet?
Ja, varför?
Jo, därför att det fungerar!
Det finns ingen annan anledning till att folk håller kvar vid ett så hejvilt galet antagande som att allt i universum kan beskrivas med matematik, än att det hittills har fungerat alldeles utmärkt. Tack vare denna galna trossats har vi människor lyckats bota sjukdomar, bygga supersnabba datorer, åka till månen, skapa den förhöjda växthuseffekten, och så vidare.
Här ser vi också att även om man tillerkänner vetenskapen ett grundläggande troselement, så är inte det samma sak som att likställa den med religion. För religionens giltighet är betydligt svårare att fastställa, man skulle till och med kunna påstå att det inte heller är dess uppgift (även om vissa religiösa inte skulle hålla med mig (eller ateister heller, för den delen, tror jag)). I min lilla fluffiga föreställningsvärld är det vetenskapen som håller koll på det världsliga och religionen/det andliga/whatever som tar hand om vårt inre själsliv, och även om jag såklart inser att det inte alltid är så lätt att skilja de båda åt, så tror jag ändå att den inställningen är giltig i de flesta situationer.
Nu påstår jag inte för detta att Paul Davies har rätt i sitt resonemang, eftersom jag får intrycket av att han inte tar vad jag har skrivit precis här ovan i beaktande. Inte för att han är otroligt tydlig på den punkten, men jag tror inte det; folk som tar den antropiska principen på allvar är generellt sett inte att lita på.
Nu är jag på fortsatt spånarhumör: Om det rationella som en av universums grundprinciper är ett löst antagande, vad är det då som säger att vetenskapen (så som vi känner den) kommer att fortsätta vara relevant för all tid framöver? Svaret är det uppenbara - det finns ingenting som säger att så måste vara fallet. Jag kan mycket väl tänka mig att det kommer en tid då vi inte kommer vidare med våra ekvationer och logiska resonemang; faktum är att jag för varje år lutar allt mer åt detta scenario. Mitt resonemang är varken särskilt komplicerat eller originellt, utan bygger på den där gamla hederliga djurliknelsen: En myra (exempelvis) har antagligen väldigt svårt för att föreställa sig den allmänna relativitetsteorin (exempelvis), och kan troligtvis inte ens ställa sig en fråga som skulle leda fram till någonting sådant. Därför är det - väl? - ganska troligt (eller i varje fall inte fullt omöjligt) att det finns högre nivåer av verklighet som vi människor inte kan veta någonting om. Det rationella har troligtvis gränser.
Och det lustiga är ju att jag använder mig av ett synnerligen rationellt resonemang för att komma fram till ovanstående. Hmm. Jag har inte riktigt bestämt mig för än huruvida detta är till mina tankars för- eller nackdel, eller om det ens spelar någon roll i sammanhanget. Jag ber om att få återkomma när jag kommit fram till ett svar på dessa bryderier, vilket gissningsvis tidigast kommer att ske om 1400000 år. Kanske.
Vad beror det på att sådana metafysiska praktfrågor plötsligt börjar debatteras igen? Är det bara Dawkins - Delusion of God, är det en motreaktion mot den kristna Bush-högern, eller vad? I Sverige i varje fall hade väl Guds existens knappast debatterats sedan Hedenius (40-50-talet?), men nu är det åter en av de stora frågorna på kultursidorna. Rätt lustigt.
Även om det är sant att rationalism är en trosföreställning eftersom den inte kan grunda sina egna premisser (naturligtvis), betyder det inte att valet mellan rationalism och andra trosföreställningar (irrationalism) är godtyckligt, att det inte finns några vettiga skäl att föredra den ena ståndpunkten framför den andra. Kapitel 24 i Poppers The Open Society (i volym 2) reder ut frågan riktigt bra. Jag orkar inte leta reda på något Citat Som Säger Allt just nu, men kan verkligen rekommendera en titt på det kapitlet.
Peter: Jag borde verkligen sätta igång och läsa “The Open Society” någon gång, jag har aldrig riktigt lyckats ta mig i kragen tidigare. Och visst är det sant, det som du säger, att det finns ganska vettiga (rationella? ;)) skäl till att välja rationalism framför andra mer godtyckliga ståndpunkter. Däremot tror jag inte att det rationella är önskvärt i alla lägen (mer själsliga, personliga prylar det vill säga).
Anledningen till att frågan om Gud, rationalism, och så vidare är på tapeten igen? Intressant fråga. Dawkins och Bush är väl sammanflätade, där det förra är en reaktion på det senare, bland annat. När det gäller mer samhällsvetenskapliga och politiska aspekter så tror jag att 9/11 och “kampen mot terrorismen” har mycket att göra med att dessa frågor diskuteras ånyo. Många hävdar ju att det från vissa islamska fundamentalisters håll förs ett krig gentemot väst, det rationellas högborg sedan upplysningens dagar. För min egen del har denna fråga i varje fall gjort diskussionen kring det rationella, vad det är, vad det är bra för, intressant, eller kanske till och med nödvändig för att kunna försöka förstå vad det är som händer i världen idag.
Inte ett fullständigt svar, bara ett fragment av många. Jag får fundera vidare på det…
Äsch, kapitel 24 räcker gott. Allt det rafflande händer ju ändå alltid på slutet. (Gillar du kap 24 kan jag tipsa om att kap 23 också är tip-top.)
Sant, Dawkins är en reaktion på Bush et al. Men hur det än är med den saken är det kul att sådana här frågor kommit på tapeten igen. DN-debattartiklar om religiositet hörde inte till vanligheterna för tio år sedan, men nu är det vardagsmat. Inte mig emot i.o.f - klart intressanta frågor.
Rent idéhistoriskt har jag uppfattat det som att själva tanken om att världen är rationell verkar hänga ihop med tanken på en hjärna bakom alltihop, alltså att funderingar kring en rationell Gud har lett till att man betraktat skapelsen som begriplig och hanterbar. Dogmer och skolastik och hela konkarongen, liksom. Jag kanske borde läsa på om det här.
Fast de historiska rötterna kanske spelar mindre roll för dagsläget.
Hur som helst tycker jag att hela den här konfrontationen mellan “religion” (egentligen bara en viss form av religion, och en viss yttre aspekt av den) och vetenskap är väldigt olycklig. Folk är så arga hela tiden att det liksom aldrig blir någon intressant diskussion av.
Åka: Jag håller med. De personer som låg bakom den “vetenskapliga revolutionen” på 1500- och 1600-talet, exempelvis, var ju i allra högsta grad djupt troende människor, som i många fall ville få en inblick i Gud, än att dissa hans existens. I många fall är det inte helt lättvindigt att separera religion och vetenskap och sätta dem i motsats till varandra, och det är väl det som är min poäng i hela mitt inlägg. (Även om jag kanske gör en något svajig uppdelning av de båda i den passage där jag säger att vetenskap bör ta hand om det världsliga, medan religionen bör pyssla med det själsliga.)
Hmm. Nu när jag läser igenom min text igen ser jag ett antal klumpiga formuleringar, typ:
“Varför skulle någon bli mer övertygad om vetenskapens förträfflighet?”
Här syftar jag inte på förträfflighet i någon allomfattande betydelse, vilket kanske det ser ut som (beklagar!), utan bara om fokus ligger på, typ, “förklaring av typiska fenomen vi hittar i naturen”, som att bollar alltid trillar ned på marken då vi släpper dem, osv.
Mig synes det som om du helt enkelt tar ett induktionistiskt/induktivt grepp på det hela, vilket för mig vid det här laget tycks vara det enda man kan göra, eftersom det är grunden inte bara för all vetenskap utan för alla prediktioner och all erfarenhets användning. Att liksom exempelvis Hume och Bacon påpeka eller erkänna att solen kanske inte går upp imorgon, men hönan som plötsligt en dag blir nackad gör ändå det enda rätta när den *inte* förväntar sig det, utifrån sin begränsade verklighetsuppfattning. Det väcker en annan intressant fråga, nämligen vilken sorts vetenskap eller vilken uppfattning om vetenskapen vi hade kunnat ha med en något större eller annorlunda kognitiv kapacitet. Skulle det rentav kunna vara så att den metaforiska bonden i detta nu faktiskt är på väg mot oss för att ge oss en obehaglig överraskning? Eller kanske tvärtom en väldigt trevlig sådan. Vem vet, en dag kanske universum helt oväntat börjar lukta mycket bättre.