Livets dubbelhet, del 2391

Peter Englund skrev för nÃ¥gra dagar sedan om den “kommersiella logik” som “stÃ¥r mig upp i halsen”. Det är en känsla som jag mer och mer börjar känna igen mig i: Efter att jag har köpt mig ett par nya skor börjar jag se mig omkring efter nästa par; när jag hade en stationär dator längtade jag efter en laptop och nu när jag väl har införskaffat en sÃ¥dan, börjar jag längta efter en bättre modell…

Och någonstans där måste man stanna. Annars tappar man bort sig själv på vägen. Det kan tyckas vara ett banalt påstående, men det är uppenbarligen inte fullständigt trivialt att inse att man inte är summan av sina prylar. Eller att man kanske kan vara nöjd med det man har, och kanske till och med vara lite lyckligare om man lyckas undertrycka delar av sin uppgraderingshets. Jag kan till och med gå så långt att jag tror att väldigt många människor skulle bli lyckligare om de lyckades med detta. (Jag tror att jag har blivit lite mer moralistisk under de senaste två åren, vilket på vissa sätt är en befrielse; mer om det någon annan gång, eventuellt.)

Men sÃ¥ kan man se pÃ¥ saken ur en annan vinkel ocksÃ¥. Det är trots allt sÃ¥ att en effekt av “konsumtionshysteri”, eller vad man nu kan tänkas kalla det, är utveckling. Ta bara alla datorspel. Hade verkligen hemdatorerna fÃ¥tt sÃ¥ hög prestanda och kunnat pressats ned i pris sÃ¥ mycket, om det inte fanns ett sug bland kidsen (och, numera, även deras föräldrar) att fÃ¥ skjuta zombies i ännu högre upplösning än tidigare? Med högpresterande datorprocessorer kan vi i sin tur göra en mängd nyttiga saker. Vi kan kartlägga människans genom, och genom komplicerade datoralgoritmer leta gener som kan ligga bakom nÃ¥gon ärftlig sjukdom. Vi kan bygga komplicerade klimatmodeller som ger oss allt frÃ¥n dagens väderprognos pÃ¥ teven till förutsägelser om den ökande medeltemperaturen till följd av den förhöjda växthuseffekten. Sjukhusen använder sig numera av datorer i en mängd olika sammanhang, exempelvis vid analys av provtagningar och dylikt.

Och sÃ¥ vidare i all oändlighet…

Är det inte lite ironiskt? De samhälleliga mekanismer som får i varje fall vissa av oss att glömma bort oss själva, är desamma som förbättrar vår livskvalitet i ett annat avseende. Det finns få företeelser i världen som bara går i en riktning, varje reaktion har en motreaktion.

Så. Lite tillspetsat kan man säga att jag står vid ett val. Ska jag sluta lägga pengar på sådant som jag egentligen skulle klara mig ganska bra utan, även om jag i sådana fall bromsar ned utvecklingen av allmänna nyttigheter som mediciner och dylikt? (Ja, det är en falsk dikotomi jag målar upp, men ändå!) Själslig harmoni eller HIV-vaccin? Hmm.