Det kan låta som science fiction, men under de senaste åren har en diskussion på allvar brutit ut rörande ”geoengineering”, eller ”geoingenjörskonst” som jag beslutade mig för att kalla det på svenska (vilket jag inte är helt nöjd med, bättre alternativ välkomnas varmt). Tanken är att människan aktivt ska påverka klimatet i syfte att bromsa och kanske till och med reducera den av koldioxid skapade förhöjda växthuseffekten. Det finns ett antal olika metoder som diskuteras just nu, bland annat:
- Att pumpa ut svavel i luften, vilket gör att atmosfären i högre grad reflekterar det solljus som faller in mot jorden. En lustig variant av detta kan vara att skjuta upp gigantiska speglar i omloppsbana kring jorden. Tja, det finns faktiskt vissa som anser att detta är det mest effektiva sättet att sänka temperaturen på.
- Att fånga in koldioxiden och förvara den under jord. Vattenfall är en av aktörerna som bedriver forskning inom detta område, även om vissa (som Västrahamnsteatern i deras pjäs ”Energikick” som jag av en händelse råkade se för några månader sedan) menar att detta bara är ett alibi för att fortsätta driva skitiga kolkraftverk i Tyskland.
- Att slänga ner järn i världshaven. Detta ska nämligen fungera som gödningsmedel för olika alger och plankton som har den trevliga egenheten att de binder till sig koldioxid.
Och så vidare…
Rent spontant gillar jag det här angreppssättet bättre än det som stora delar av miljörörelsen kör med, det vill säga att vi måste sluta med det här destruktiva konsumtionssamhället, sluta köra bil, sluta äta klimatfarlig mat, tja, i stort sett sluta leva. Låtom oss istället ta makten i våra egna händer, frigöra oss från naturen och omskapa den så att den bättre passar våra behov! Däremot kan man ju fråga sig hur klokt det är att börja experimentera med ens egen biotop. Att försöka skjuta upp rymdspeglar är väl en sak, men att pumpa haven fulla med järn eller atmosfären full av svavel är någonting som måste företas med ytterst stor försiktighet. Vilka andra effekter kan detta leda till förutom den önskvärda? Gissningsvis en hel del andra, klimatet är en komplex pryl, ingeggad i obskyra kausala samband som kan vara svåra att bena ut. Vi kanske får det lite svalare, men dör istället av svavelförgiftning, för att uttrycka det simpelt.
But still… Sånt här är ändå ganska koolt.
Och det är precis sånt som den senaste trilogin från Kim Stanley Robinson handlar om (inte så rykande ny längre): Science in the Capital, som börjar med 40 Signs of Rain. Du kanske redan har läst den?
Hmm, nej den har jag inte läst. Sedan jag började plugga på LTH – för åtta, nio år sedan – så har jag fått svårt att återuppta det intensiva läsande som jag bedrev under högstadiet och gymnasiet. Tyvärr. Så det finns säkert en uppsjö av böcker som kommit under det senaste decenniet som jag har missat.
Jag försökte i slutet av förra året komma in i mitt sf-läsande igen genom att ta mig igenom Peter F Hamiltons senaste – ej avslutade – trilogi, men den var så trist att jag till slut bara skummade igenom flera kapitel. Kanske skulle jag ha valt något med Robinson istället?