Ideell upphovsrätt

I Sydsvenskans kulturdel pekar Andreas Ekström på något intressant vad gäller kopplingen mellan så kallad ekonomisk och ideell upphovsrätt. Poängen kokas ned i följande stycke:

Upphovsrättsätarna, främst Piratpartiet, gör stort nummer av att skilja på ekonomisk och ideell rätt. Den ideella rätten vill Piratpartiet inte röra. Men exemplet Carina Rydberg visar hur upphovsrättens två delar hör ihop. Ett samhälle som bestämmer sig för att slänga ut den ekonomiska upphovsrätten kommer att få se bärande delar av den ideella rätten åka ut samtidigt.

Ekströms antydda slutsats är – så som jag tolkar honom – att det nog ändå ligger något i den där ekonomiska upphovsrätten trots allt. Jag förhåller mig allmänt skeptisk mot detta, av anledningar som nu följer:

Själv har jag dålig koll på juridik, så jag vet inte exakt vad som avses med begreppet ”ideell upphovsrätt”. Enligt Allmighty Wikipedia behandlar denna ett antal olika saker, som att verket inte får publiceras i ett sammanhang eller ändras på ett sådant sätt att det kränker upphovspersonen. Upphovspersonen har också rätt att bli namngiven då dennes verk används i något sammanhang. (Är det någon juridiskt bevandrad person som tycker att detta låter alldeles galet får denne gärna påpeka det, eftersom jag själv inte känner mig kvalificerad att bedöma sanningshalten i Wikipedia-artikeln. Dock tycks det mig som att den stämmer väl in med vad som sägs i den allmänna debatten.)

Vad gäller det förstnämnda så kan vi roa oss med att dra denna ”rättighet” till sin spets, och se vad som händer. Vi tänker oss att jag skriver en bok som jag trycker upp och gör tillgänglig för försäljning. Det tycks mig som att den ideella rätten ger mig möjligheten att bestämma i vilka sammanhang som man ska nyttja min bok, och helt sonika bestämmer jag mig för att ingen får läsa boken om han eller hon inte sitter i ett rum med röda tapeter. Anledningen till detta kan vara att jag anser att den röda omgivningen förhöjer stämningen i vissa kritiska partier i boken, och följer man inte mina krav kränker man således mitt verks konstnärliga anseende och egenart. Ett ganska absurt krav kan man tycka, och min försiktiga slutsats blir därför att denna del av den ideella rätten vilar på inte världens mest stabila grund; den borde därför kunna ifrågasättas i sin helhet – i varje fall som en rättighet.

Vad gäller rättigheten att namnges i samband med sitt verk har jag svårt att se varför detta är så viktigt att det upphöjs till rättighet. Jag kategoriserar snarare detta som ”god ton”, ungefär som att det är trevligt om någon säger ”tack” om man bjuder den på godis eller så. Min gissning är att denna rättighet tillkommit för att förhindra plagiat, men låt mig återkomma till detta om ett litet ögonblick…

Nå, låt oss säga att jag gör musik. Eller, tja, det behöver vi inte anta, eftersom jag faktiskt gör det. (Hemsidan är för övrigt hopplöst ouppdaterad, bara så att ni vet.) Låt oss sedan säga att ett gäng nynazister plockar på sig dessa låtar, slänger in dem i ett bildkollage föreställande Hitler och naziflaggor och Gud-vet-vad. Skulle jag inte då i det läget göra en helomvändning, uppleva mina rättigheter som kränkta, och bittert få acceptera storheten i den ideella upphovsrätten? Inte nödvändigtvis. Såklart skulle jag känna mig ytterst obehaglig till mods. Därefter skulle jag snabbt slänga ihop ett par låtar betitlade, säg, ”All nazi scum must die” och variationer på detta, och lägga upp dem på Internet i syfte att distansera mig från hela grejen. Problemet är liksom att alla verk som någon gång har gjorts tillgängliga för allmänheten börjar leva ett eget liv efter offentliggörandet. Folk nynnar på sånger, lånar ut böcker till varandra, kollar på filmer tillsammans i alla möjliga underliga sammanhang som upphovspersonen inte längre har någon kontroll på, just eftersom verket har offentliggjorts. Att hävda att upphovspersonen har rätt att bestämma i vilket sammanhang  verket ska framföras är som om Einstein skulle diktera vilka sammanhang man fick använda den allmänna relativitetsteorin. (Här tangerar vi ett angränsande ämne, skillnaden mellan uppfinningar, upptäckter, och konstnärliga verk. Utan att gå in någonting på varför kan jag nämna att jag inte ser någon större skillnad mellan dessa.)

Med allt detta först sagt, vill jag avsluta med att jag faktiskt ser ett möjligt perspektiv som kan göra nazisternas handling omoralisk och i förlängningen även brottslig. Vad jag syftar på är möjligheten att nazisterna gör sig skyldiga till andra brott som inte grundar sig i kränkningar av den ideella upphovsrätten, men som ser så likartade ut att man lätt kan blanda dem samman. Tja, de kandidater som i nuläget ploppar upp i mitt huvud är brott som bedrägeri, ärekränkning, och så vidare. Om min musik presenteras på ett sådant sätt att andra personer kan få intrycket av att jag stödjer nazisternas åsikter skulle detta rent hypotetiskt kunna ses som ärekränkning. Om musiken presenteras på ett sätt som får folk att tro att det är nazisterna själva som ligger bakom musiken torde detta kunna falla in under bedrägeri. Detta resonemang inkluderar dessutom många fall av plagiat, och så vidare. Kort uttryckt dissar jag inte bara tanken på ideell upphovsrätt, jag ser den dessutom som tämligen överflödig.

Slutsatsen då? Andreas Ekström har en god poäng, men jag menar att han drar fel slutsatser från den. Däremot håller jag med honom i hans skepsis mot Piratpartiets försvar för den ideella upphovsrätten – dissar man den ekonomiska får man nog vara konsekvent och även dissa den ideella, det går inte att behålla den ena om man samtidigt till vara stringent. Alternativet är att argumentera för upphovsrätt (i varierande form) utgående inte från rättighetsperspektivet, utan från mer pragmatiska perspektiv. Ett sådant skulle kunna tänkas vara att upphovsrätten är till för att främja skapande, i någon form. Men riktigt så kul ska vi inte ha det nu, det får vi ta upp en annan gång.

Följ föresten diskussionen på Ekströms blogg, den har efter i nuläget tre kommentarer möjlighet att bli intressant.