Trumpeter och genus

Matematikern Tanja Bergkvist skrev för ett tag sedan i SvD om ”Trumpeten som genussymbol”, en stipendieansökan som Vetenskapsrådet beviljat finansiera med drygt en halv miljon kronor under en treårsperiod. Hon tycker att projektansökan ”talar för sig själv”, och slänger själv ihop en fingerad genusbetonad ansökan inom sitt forskningsområde:

Jag tänkte börja med att ur ett genusperspektiv problematisera klassen av ekvationer i två variabler x och y, där x utgör den kvinnliga komponenten och y den manliga. Hur ofta förekommer y i förhållande till x, och vilken av dessa variabler tilldelas genomgående den högsta exponenten i såväl forskningsartiklar som studentlitteratur?

Hur påverkar detta i ekvationen inbyggda könsmönster den kvinnliga studentens självbild, och vilka mekanismer ligger bakom den förtryckarstruktur som döljer sig inom flerdimensionell analys?

… och så vidare, i all oändlighet. Sarkasmerna är inte direkt subtila, om man säger så, utan slår en i huvudet likt en gjutjärnspanna. Man påminns här onekligen om att less is more.

Nå, det var min stilistiska kritik, låtom oss gå vidare till själva innehållet. Om vi läser den projektansökan som ligger till grund för VR:s utbetalning framgår det med största tydlighet att den med ”trumpet” inte avser trumpeten som ett ting, utan snarare vill undersöka trumpetandet som en social aktivitet. Liksom alla sociala aktiviteter inbegriper denna såklart ett antal olika normer, varav vissa är genusrelaterade. Lyfter vi upp frågan från trumpetandet till musicerande i allmänhet kan vi konstatera att det inom musikvärlden finns uppfattningar om kvinnlig respektive manlig musik, sätt att spela, sätt att lyssna, och så vidare; detta torde vara ett tämligen okontroversiellt påstående. Efter att vi har konstaterat att detta existerar, skulle man kunna tänka sig att detta fenomen kan vara intressant att studera närmare, exempelvis med ett vetenskapligt förhållningssätt. Att studera ”genus i musiken” i stort skulle antagligen vara ett på tok för stort projekt att hantera på ett vettigt sätt, så i god modernistisk anda bryter vi ned problemet i ett antal delprojekt, varav ett skulle kunna tänkas fokusera på trumpetande.

Här kan jag dessutom passa på att inflika att en av de stora anledningarna till att jag tycker att Bergkvists raljanta exempel, där hon i princip byter ut trumpeten mot en ekvation i stipendieansökningen, faller pladask är att hon betraktar trumpeten som om det vore ett ting som avses, och byter ut denna mot ett annat ting – en ekvation – när det istället är tämligen uppenbart att det hela handlar om en social aktivitet.

Ja, ansökningen låter bitvis ganska fånig. Titeln ”Trumpeten som genussymbol” får mig att fnissa, mest för att jag tänker på trumpeten som någon sorts fallossymbol. Men å andra sidan – kolla exempelvis igenom en slumpmässigt vald doktorsavhandling inom ett godtyckligt universitetsämne. Där hittar man titlar i stil med ”Rotmoset som statusmarkör i 1560-talets Värmland”, eller ”Energistrukturen för fjorton gånger joniserat Hafnium i motljus”. Alltså, hallå, jag själv forskar om det lilla, lilla området närmast glödtråden i ett lysrörsplasma. En stor anledning till att hela trumpetprojektet låter fånigt tror jag beror på att vetenskap idag är så specialiserad att det är svårt för någon som inte redan är helt insnöad i ämnet att förstå det intressanta.

Så, trumpetprojektet är säkert jätteintressant. Inte för mig dock, men för någon annan. Kanske.