Sömniga tankar om Watchmen

(Innehåller Watchmen-spoilers! Om du inte har sett filmen eller läst serien – akta!)

Är precis hemkommen från biografen efter att ha sett Watchmen-filmatiseringen. Om filmen kan sägas att den var helt okej, men kändes i slutänden lite poänglös eftersom förlagan är så mycket bättre. Men, tja, om detta kan locka fler till att köpa serien så är det väl en bra grej, antar jag. Följande tankar ploppar upp i mitt huvud direkt efter biografbesöket:

I Watchmen hittar man två intressanta motsatspar. Först har vi Dr. Manhattan och The Comedian, som båda förefaller vara likgiltiga fast på olika sätt. Manhattan ser ingen poäng med människolivet, som han mest ser som någonting som distraherar honom från det som han egentligen är intresserad av: att utforska fysikens lagar. Han får i serien representera en sorts materialism – hur kan människors emotionella käbbel med varandra kunna mäta sig med partikelfysikens eller kosmologins mysterier? The Comedian distanserar sig av en annan anledning: Han ser världen som ett skämt. Samhället tycks vid första anblicken vara så sofistikerat och städat, men när allt ställs på sin spets är dess byggstenar – vi människor – inget annat än vilda djur som drivs av hat, lustar och självförakt. The Comedian representerar cynismen – världspolitiken må framställas som ett spel mellan olika länder där reglerna styrs av iskall logik, men i verkligheten är den bara en sandlåda.

Det andra motsatsparet är Rorschach och Ozymandias. Vad de har gemensamt är att de båda strävar efter att förbättra världen, om än att Rorschach nog ser den redan bortom räddning. Rorschachs mål är att straffa dem som brutit mot den moral som Rorschach anser vara Den Rätta. Har man väl gjort någonting som han ser som ondskefullt har man i princip förverkat sin rätt att leva, och Rorschach får i detta fall fungera som både jury, domare och bödel eftersom systemet, enligt honom, är genomkorrumperat, hopplöst dekadent och alltför liberalt.

Som en lustig fotnot kan nämnas att författaren till Watchmen, Alan Moore, baserade Rorschach på ett par seriefigurer som Steve Ditko (Spider-Mans medskapare) uppfann efter att han lämnat Marvel i slutet på 60-talet. Den underligaste av dessa måste vara Mr. A, en hämnare som döljer sitt ansikte bakom en anonym mask av stål.

Varifrån kommer namnet Mr. A? Tja, om ni kan er Ayn Rand har ni såklart koll på den – hrrm – fantastiska repliken ”A is A”. Ditko var en hängiven objektivist och bestämde sig för att föra ut objektivismens evangelium till massan genom (outhärdligt tråkiga) serier som Mr. A och The Question. Moore svarade med sin tolkning av Ditkos hjältar – sociopaten Rorschach, fördärvad av en taskig barndom och traumatiska upplevelser i vuxen ålder i samband med ett bestialiskt barnamord. Rorschach symboliserar i Watchmen den principfaste.

Ozymandias är å andra sidan helyllekillen; en sympatisk snubbe som bedriver välgörenhet och som vill rädda världen från ett kärnvapenkrig. Problemet är bara att han gör det sistnämnda genom att ta kål på halva New Yorks befolkning, och lämnar ännu fler skadade för livet, både fysiskt och mentalt. Men vad gör man inte för ”the greater good”? Ozymandias är utilitaristen, dragen till sin yttersta spets.

En sak som slog mig när jag läste om Watchmen för några dagar sedan är hur osympatiska både Rorschach och Ozymandias är, i all sin likhet och all sin olikhet. Det gäller inte bara dem som personer, utan snarare mer som de långt dragna idéer de står för. Ozymandias är såklart frånstötande, eftersom han väljer att döda miljontals människor i syfte att uppnå, vad han ser det som, en bättre värld. Rorschachs principfasthet är förvisso ur något underligt perspektiv beundransvärd, men i slutet av serien driver den honom till att avslöja Ozymandias’ bluff för världen, trots att detta troligtvis kommer att leda till ännu fler döda, kanske ett utrotande av hela världen befolkning.

Min reaktion är intressant, och illustrerar en konflikt som jag tror att inte bara jag brottas med: Utilitarism eller benhårda principer? Dragna till sina extremer förefaller inte något av detta särskilt tilltalande, men vad ska man gå efter istället då? Finns det något mellanting, finns det en tredje väg?

Jag ser Watchmen som ett av 1900-talets största konstnärliga verk, eftersom Moore genom sin historia lyckas träffa mitt i prick vad gäller många filosofiska idéer och konflikter. Watchmen är mer ett intellektuellt verk än ett emotionellt, vilket är både dess fördel och dess nackdel. Min hjärna må stimuleras, men jag varken gråter eller skrattar. Vill man bli gripen på ett mer känslomässigt plan, bör man läsa V for Vendetta av samme författare istället (också den filmatiserad, men filmen lyckas inte återge förlagans storhet det minsta).

Inte illa för en snubbe som dyrkar en gammal romersk ormgud, med andra ord.