Analogin (i vissa fall likställandet) mellan äganderätt och upphovsrätt dyker upp titt som tätt, exempelvis då Björn Ulvaeus kallar Pirate Bay-folket för tjuvar, eller när Andreas Ekström hävdar att fildelare stjäl. Att tala om tjuveri och stöld implicerar att det fanns något som någon ägde från början, och jag menar att det är ett helt upp åt väggarna knasigt perspektiv vad gäller immateriella ting, som musik, film, och så vidare.
Vi kan börja med att snacka äpplen. Äppelodlaren odlar – vilket beteckningen äppelodlare måhända skvallrar om – äpplen. Eftersom vår käre odlare varken förfogar över en oändligt stor areal eller oändligt många gödselsäckar (och så vidare), kan denne endast odla ett begränsat antal äpplen. Detta innebär att om någon smiter in i äppelförvaringsladan på natten och bär i väg alla äpplen, så kan odlaren inte längre använda sina frukter till sånt som han hade tänkt sig (typ äta, sälja, och så vidare). Och det är väl därför vi har någonting som kallas äganderätt, eftersom det är taskigt att beröva folk möjligheter att använda sånt som de på något sätt är upphovet till på ett sådant sätt som de finner vara passande.
Det här resonemanget skulle man kunna avsluta med att konstatera att en musikfil inte har samma begränsning som ett äpple har. Man kan kopiera filen, men inte äpplet. En musiker har fortfarande den musik som denne komponerat kvar även om den kopieras, medan den bestulne bonden inte har den lyxen. Men något sådant tänker jag inte skriva, eftersom många har skrivit liknande saker tidigare, utan att argumentet har fått fäste på personer som Ulvaeus och Ekström; den sistnämnde menar ju till och med att man kan ”stjäla en tjänst”. (Jag vet inte riktigt hur man gör då, kanske genom att erbjuda sig att städa hemma hos folk till ett lägre pris än andra städfirmors.)
Låt oss hoppa på ett annat tankeexempel istället. Efter flera år av idogt forskande har jag till slut lyckats med mina drömmars mål – jag har byggt en kopieringsmaskin! Inte vilken kopieringsmaskin som helst, utan en som kopierar föremål, oavsett storlek, vikt eller grad av komplexitet. Den behöver i princip bara ett par deciliter matolja som bränsle, all annan energi hämtar den genom att på något snillrikt sätt utvinna den vakuumenergi som uppfyller det fysikaliska rummet. Efter att jag har cashat in mitt Nobelpris, köper jag ett äpple på ICA, stoppar det i min kopieringsmaskin och – vips! – så har jag mitt äppelbehov tillfredsställt för all framtid. Jag kan till och med ge bort äpplen till vänner, bekanta, och annat löst folk, lite hur jag vill. Utan att – shock! horror! – betala för mig!
Är det någon som tror att världsekonomin kommer att se ut som den gör idag, om jag hade lyckats uppfinna min kopieringsmaskin? Eftersom jag tror att det nya ekonomiska systemet skulle bygga på principer så radikalt annorlunda jämfört med idag, kan jag egentligen inte uttala mig om exakt hur den nya ordningen skulle te sig, men jag ska ändå våga mig på en försiktig gissning: Exemplarförsäljning av äpplen vore ganska sällsynt. Är det någon här som tycker att det vore rimligt att äppelodlarbonden via juridiska ombud stämmer alla dem som får ett kopierat äpple från mig, eller att jag i egenskap av spridare av kopierade äpplen, får böta flera miljoner och sätts i fängelse? (Sedan kanske man kommer med ett kompromissförslag och föreslår en skatt på matolja, eftersom matoljeproducenterna skor sig på andras bekostnad.) Har jag, och mina medkopierare, verkligen bestulit bonden på något äpple? Jovars, den tid som bonden lade på att odla äpplena kunde han onekligen ha använt till annat sett så här i efterhand, men är en lämplig lösning på det problemet att från statligt håll ge bonden en copyright på sina äpplen. Man kan till och med gå så långt att ifrågasätta om det är ett problem (ur ett rättighetsperspektiv) överhuvudtaget, när bonden väl känner till min kopieringsmaskins existens kanske det vettigaste vore att göra andra saker, om han nu inte finner någon slags själslig tillfredsställelse i att odla äpplen.
Sammanfattningsvis: När jag försöker föreställa mig ett samhälle där kopierande av materiella ting tillhör vardagen, har jag det ytterst svårt att föreställa mig ett ekonomiskt system som grundar sig på någon form av äganderätt. Jag skulle dessutom vilja hävda att det moraliska i äganderätten i detta fall undergrävs å det grövsta att det egentligen är meningslöst att alls tala i termer av ägande. Att betrakta immateriella ting som möjliga att ”äga” blir följdaktligen ganska svajigt, och fungerar bara om man omdefinierar termen ”äga” till någonting som antagligen inte motsvaras av de allra flestas intuitiva uppfattning om vad det innebär att äga något.
Nu ska jag äta lunch.
Du är alltså astronom men skriver en artikel som slår huvudet på spiken i två andra ämnen: filosofi och nationalekonomi (med en dos av sociologi också, samt ekonomisk historia). Jag vill bara lägga till frågan vad som händer när maskiner kan bygga nya maskiner på egen hand och dataprogrammen skapar egna nya program – resultatet borde bli rätt snarlikt din äppelkopiator om man ser till återverkningarna på samhället?
Det är en smula olyckligt att du – och många med dig – känner dig manad att med denna typ av liknelse tackla äganderätts- och ersättningsproblematiken inom fildelning.
Digitalt mångfaldigande och distribution medelst fildelningen är ju möjlig redan med dagens teknologi just tack vare att varan i fråga är av immateriell natur. Oavsett om det är musik, film, litteratur osv är den inte direkt beroende till sin fysiska form, på samma sätt som till exempel ett äpple är.
När du så materialiserar resonemanget med din fruktmetafor försvinner den filosofiska dimension som immateriellrättsliga diskussioner till stor del består av. Med andra ord bygger din pedagogik på att skala bort just den beståndsdel som gör att t.ex. musik och äpplen inte kan behandlas lika.
Vidare drar du till med samma teknikvinningsbaserade metafor som syns på många håll i fildelningsdiskussionen och som aldrig upphör förvåna mig i sin uppenbara oväsentlighet. Historiskt har det naturligtvis funnits drösvis med yrken som i kölvattnet av någon politiskt, ekonomiskt eller teknologiskt omvälvande händelse blivit obsoleta.
Alla är väl fullständigt överens om att musiker, filmskapare, författare och datorprogrammerare har full frihet att när som helst överge sin sysselsättning till förmån för något annat, precis som isutköraren och droskkusken sannolikt gjorde på sin tid efter en kort och hopplös kamp med kylskåpstillverkaren respektive automobilchauffören. Till skillnad från alla dessa fall som fildelsivrare villigt tar som exempel, är fildelningen dock beroende av att just dessa obsoleta yrkesutövare istället blir vid sin läst, trots att samtiden bestämt att de inte längre kan räkna med ersättning för nedlagt arbete.
Om vi bollar tillbaka till din fruktanalogi har äppelodlaren i själva verket – tvärtemot vad du säger – inte alls valet att sluta med sitt föga lukrativa odlande, eftersom din kopieringsmaskin behöver originaläpplen för att fungera. (För att söka bibehålla någon sorts bärighet hos fruktliknelsen får vi här anta att maskininnehavaren inte bara kan odla ett gäng egna originaläpplen på sin fritid som han eller hon sedan mångfaldigar. Komplexiteten hos ett högkvalitativt odlat äpple kräver nämligen viss fallenhet samt engagemang. Detta går utanför vad de flesta människor redan i allmänhet intellektuellt kan prestera, och tidsmässigt räcker inte heller söndagar vid sidan om ett kontorsjobb till. Vidare kan inte ett kopierande av tidigare kopior pågå i det oändliga då det a) leder till succesivt sämre resultat och b) äppelkonsumenter vill hela tiden ha nya äppelsmaker.)
Således måste det professionella äppelodlandet på heltid fortgå för att kontinuerligt förse äppelkopieringsindustrin med nytt råmaterial. Utan denna tillförsel är man på kopieringssidan tvungen att antingen lägga av med äpplen, vilket man inte vill, eller själv stå för originalmaterialet, vilket man inte kan.
Nu arbetar jag själv i en industri där landvinningar är helt beroende av prestigelöst delande av nya upptäkter och experiment. Det råder i min mening ingen tvekan om att den traditionella, toppstyrda modellen länge verkat hämmande på många av de kreativa branscherna. Däremot förvånas jag över hur så många skarpa hjärnor gång efter annan tar till rena halmgubbeargument till fildelningens försvar.
Gustav:
Jag är rädd för att jag antingen inte förstår dina argument, eller inte förstår på vilket sätt dina argument skulle vara motargument mot mina.
För det första, du skriver: ”När du så materialiserar resonemanget med din fruktmetafor försvinner den filosofiska dimension som immateriellrättsliga diskussioner till stor del består av. Med andra ord bygger din pedagogik på att skala bort just den beståndsdel som gör att t.ex. musik och äpplen inte kan behandlas lika.”
Var det ett argument mot min sak? Ja, jag skalar bort den beståndsdel som skiljer äpplen och musik åt, det var liksom hela tanken. Förtydligande: Mitt tankeexperiment grundade sig först och främst i insikten om att det finns (minst) en fundamental skillnad mellan äpplen och musik: Det ena – äpplet – är materiellt, det vill säga avgränsat till en enda fysisk plats i rummet, medan musiken är immateriell, det vill säga någonting du inte kan ta på, någonting som kan kopieras, och så vidare. Vad jag sedan gör är att säga ”Okej, låt oss säga att vi skulle ta bort den här skillnaden, säg att äpplen blir som musik”, i syfte att se hur rimlig äganderätten applicerad på (våra modifierade) äpplen i sådana fall ter sig. Ter den sig orimlig, borde en äganderättslig syn på exempelvis musik också te sig orimlig.
Därefter följer ett gäng stycken som jag tror, om jag tolkar dig rätt, kan sammanfattas ungefär som följande: ”Den som sprider vidare en fil, är beroende av den som har skapat filen i första hand; om ingen hade skapat filen, hade det inte funnits något att sprida. Alltså är fildelare beroende av filmskapare, musiker, programmerare, och så vidare.” Och, tja, jag har inga egentliga invändningar – jag tror till och med att jag håller med – men har återigen svårt att förstå relevansen till vad jag hävdar i min text. Detta på grund av följande:
1) Att fildelare är beroende av dem som skapar filen från början har inget principiellt att göra med upphovsrätt, eller tanken om att, exempelvis, en författare äger rätten till sin bok. Jag gör själv musik som jag sprider vidare till folk utan att hävda någon som helst äganderätt till vad jag har skapat. Folk slänger dagligen ihop små program som gör olika roliga saker, och sprider vidare till vänner och bekanta.
2) Du tycks mena, eller i varje fall antyda, att utan upphovsrätt skulle ingen, eller i varje fall betydligt färre än tidigare, vara intresserad av att skapa någonting. Tja, kanske, kanske inte. Oavsett vad jag har för uppfattning i den frågan så har det inget att göra med den poäng jag försökte få fram med min äppelmetafor. Poängen var att argumentera mot uppfattningen att det existerar en rätt att äga immateriella ting; jag ifrågasätter föreställningen att man kan äga någonting som lätt kan kopieras och existera överallt, samtidigt.
Så, tja, ditt tal om halmgubbeargumentation verkar i mina ögon vara en rejäl halmgubbe självt.
Hur skall äppelodlaren se på det där med kärnorna i äpplena han säljer? Köparna kan ju pilla ut kärnorna och odla egna äppelträd, och kanske mixtra med de nya träden för att få fram nya äppelvarianter om de inte är nöjda med den som ursprungsodlaren levererar? Bryter man inte mot odlarens upphovsrätt då? Den nya varianten kan ju visa sig vara bättre än originalet dessutom?
Thomas:
Såhär i eftertankens kranka blekhet verkar det som jag inte helt greppat din tankeövning om äpplen. Jag ber om ursäkt för detta samt den fördjuping av förvirringen jag själv skapade genom att spinna vidare på sagda analogi. Faktum är att jag inte nödvändigtvis är oense med dig i sak, dvs vad gäller den filosofiska implikationen av ägande. Vad jag egentligen är intresserad av är en utveckling av den typ av teknikvinningsargumentation till fildelningens försvar man så ofta råkar på, vilken jag (tydligen felaktigt) läste in i din fruktanalogi. Så, där. Min halmgubbe, ledsen för det. I alla fall, jag försöker igen:
”Att fildelare är beroende av dem som skapar filen från början har inget principiellt att göra med upphovsrätt, eller tanken om att, exempelvis, en författare äger rätten till sin bok. Jag gör själv musik som jag sprider vidare till folk utan att hävda någon som helst äganderätt till vad jag har skapat. Folk slänger dagligen ihop små program som gör olika roliga saker, och sprider vidare till vänner och bekanta.”
Jag känner flera av dessa som bidrar till den strida ström av ”små program” som resten av oss åtnjuter. Dessa skrivs vanligen ihop på fritiden, på kul eller i testsyfte, eller med den proverbiala vänsterhanden medan det är segt på jobbet. I samtliga fall är det något som upphovsmannen gör i annat syfte än direkt födkrok – m.a.o. inte som huvudsyssla.
Jag tar mig friheten att för en stund anta att du för din ekonomiska överlevnad inte är beroende av ersättning för den musik du skapar. I och för sig gäller detta sannolikt även för Björn Ulvaeus. Huruvida man på någon sorts objektivt plan har mer eller mindre rätt till ersättning för nedlagt arbete i relation till hur stor proportion av ens totala ekonomi det rör sig om är en intressant diskussion i sig. Oavsett vad man tycker om detta i princip, hoppas jag vi kan enas om att åtminstone en väsentlig skillnad råder mellan den som lever på sitt skapande och den som inte gör det.
”Du tycks mena, eller i varje fall antyda, att utan upphovsrätt skulle ingen, eller i varje fall betydligt färre än tidigare, vara intresserad av att skapa någonting. Tja, kanske, kanske inte. Oavsett vad jag har för uppfattning i den frågan så har det inget att göra med den poäng jag försökte få fram med min äppelmetafor. Poängen var att argumentera mot uppfattningen att det existerar en rätt att äga immateriella ting; jag ifrågasätter föreställningen att man kan äga någonting som lätt kan kopieras och existera överallt, samtidigt.”
Första meningen är väl en möjlig konsekvens av mitt resonemang, låt gå. Jag är egentligen inte särskilt oroad över prospektet att ”ingen längre vill skapa något utan upphovsrätt” då jag inte finner det särskilt sannolikt. Däremot förbryllar det mig hur det ofta hävdas med självklarhet att de som försöker få ersättning för det de redan investerat möda, tid och pengar i ”inte förstår internet” eller ”är hopplöst efter utvecklingen”. Likväl förväntas det – för överskådlig tid framöver får man anta – att detta gäng anakronister ska fortsätta producera råmaterialet till fildelningen. Denna bygger ju som bekant inte huvudsakligen på små lustiga program eller musik som du eller jag skriver på vår fritid.
Och här är pudelns kärna. Omigen, jag tar på mig en förhastad slutsats angående ditt äppelexempel och påföljande bygge av halmgubbe. Anklagelsen om var för övrigt riktad lika mycket, om inte mer, mot den allmänna fildelningsdiskursen som mot ditt inlägg specifikt. En allmän konsensus tycks nämligen råda i fildelargrupperingen om att man gärna pratar vitt och brett om det demokratiska nätet, open source, technology transfer osv. Till syvende och sist visar sig dock väldigt många egentligen bara vara av den enkla åsikten att det är bekvämt och bra att få tag på allsköns media till priset av ett bredbandsabonnemang, och det är ju förargligt att det skulle vara olagligt men nu kanske det inte blir det längre och det vore ju ännu bekvämare. Av detta skäl är jag fortfarande intresserad av att höra en fildelningsivrares syn på diskussionen om arbete och ersättning på ett väldigt konkret plan.
Så, innan vi till fullo trätt in i den framtid där frukt kan klonas lika lätt som man rippar en audio-CD och där allt material som cirkulerar i etern skapats och sprids i fullt samförstånd om att allt är allas och allas är allt:
På vad sätt är det, just nu, rätt att mycket av det material som fildelas på internet i detta ögonblick kommer från källor som uttryckligen inte är intresserade av denna typ av spridning och för vilka det i många fall innebär ekonomisk katastrof?
Mvh
Gustav
[...] Socialdemokraterna Vi behöver en djupare nätpolitik! 2 juni 2009, 12:21 Sparat under: Uncategorized Erik Berg skriver en omistlig bloggpost om optimism och pessimism inför nätets framtid, Piratpartiet och behovet av att vi fördjupar de politiska kraven på hur nätet ska fungera: Framväxten av ett parti som helt orienterar i Internetdimensionen är både fascinerande och på många sätt uppmuntrande för framtiden. Det belyser också i hur hög grad den här frågan inte alls handlar om självklarheter. Även om alla partier – och framförallt nu alla EU-kandidater – idag tävlar om att framställa sig som det fria nätets vänner, så är detta både otillräckligt och i många fall inte annat än en valimage. En pose som kommer överges då den ställs mot andra intressen som hotas av ett öppet och fritt Internet och de omvälvande förändringar som ligger i dess förlängning. [...]
Relaterat:
http://cornubot.blogspot.com/2008/11/profitrer-entrepenrer-och-digital.html?showComment=1226767140000
Du har i grunden rätt: men för att du ska kunna applicera din äppelmetafor på musikfiler måste du också räkna med att ditt första äpple ( som du sedan ska kopiera) kan kosta en hel del. (Även de som menar att de producerar sin musik ”gratis” har åtminstone investerat i en dator, ett ljudkort och en mick. Och det är en begränsad del av utbudet som går att tillverka på detta vis.)
määäääääääääh. Lönt att kommentera och diskutera. I framtiden finns bara Spotify och bättre versioner. Allt blir så småningom trådlöst och okomprimerat och därmed bra kvalle, överallt. Sjukt 2007 att diskutera upphovsrätt. Hur man betalar för sig är en fråga för industin att lösa, inte konsumenterna.