I alla fall, det är en av anledningarna till att jag inte har skrivit något här på sistone; däremot ej den huvudsakliga anledningen. Nej, jag är helt enkelt less på bloggar, facebookande, twittrande, ja hela jävla internet. Så här i efterhand tror jag att brytpunkten skedde i samband med Pirate Bay-rättegången. I ett referat från rättegången så rättar en av de åtalade åklagaren när denne använder uttrycket IRL. ”Vi gillar inte det uttrycket, vi föredrar AFK.” Jag har själv sagt IRL i 15 år och aldrig haft några problem med det; samtidigt har jag sett alla andra på nätet använda samma uttryck utan att någon risk för begreppsförvirring inträffat. Men efter att det referatet publicerades så ökade helt plötsligt frekvensen av AFK med ett par storleksordningar; AFK vs IRL blev lackmustestet på om man Hade Fattat eller ej.

Det här är bara en illustration av vad jag uppfattar vara ett allvarligt problem med många av internets kanaler idag. Bloggar, Twitter och Facebook är fyllt av insinuationer, småaktighet, ilska, grälsjuka, gruppbeteende och ofta fullständig frånvaro av ödmjukhet att jag blir alldeles matt bara jag tänker på det. Så just nu funderar jag på hur jag personligen ska hantera detta, om det går att vara så selektiv att man kan filtrera bort det mesta av idiotierna eller om man bara ska dra ur sladden direkt. Och medan jag funderar på det har jag noll lust att blogga.

Men annars är allt bra.

Nåväl, låtom oss börja med kvicksilver, som i nuläget är min favoritatom. Detta beror inte bara på att den är giftig och praktisk (det kan exempelvis användas till – som jag tidigare har nämnt – effektiv ljusproduktion i lysrör och lågenergilampor), utan även på att dess inre energistruktur är ganska trevlig. Grundkonfigurationen är [Xe] 4f¹⁴ 5d¹⁰ 6s² och även om de inre underskalen är lite ”mosiga” emellanåt kan man ofta betrakta Hg som ett tvåelektronsystem med två 6s elektroner i det yttersta skalet.

Enligt LS-kopplingsschemat leder tvåelektronsystem till antingen singlett-termer (där de båda elektronernas spinn är antiparallella) eller tripletter (där spinnen är parallella), där de sistnämnda har en finstrukturuppsplittring med tre undernivåer. Grundnivån är en singlett, 6s^{2 1}S₀, medan de första exciterade tillstånden är tripletter med konfigurationen 6s6p ³P_0,1,2. Därnäst har vi en exciterad singlettnivå med konfigurationen 6s6p ¹P₁. Denna har en enligt reglerna för dipolövergångar tillåten övergång ner till grundtillståndet där en foton med våglängden 185 nm emitteras. Ett schematiskt energinivådiagram för Hg med radiativa övergångar visas här nedan (tagen från John F. Waymouth, Electric Discharge Lamps, M.I.T. Press, Cambridge, Massachusetts (1971)).

Trots att 185 nm-övergången har riktigt hög sannolikhet (livstiden för den övre nivån ligger på drygt 1 ns), är dess intensitet normalt inte den högsta; en vanlig deexcitationskanal är även emission mellan tidigare nämnda ³P₁ och grundtillståndet där strålning på 254 nm sänds ut. Denna övergång är förvisso spinnförbjuden, men är ändå möjlig eftersom många av standardövergångsreglerna luckras upp ju tyngre atomerna är (och Hg med atomnummer 80 är väl inte att betrakta som en så där jättelätt atom). Dock är övergångssannolikheten mer än en storleksordning mindre än för övergången på 185 nm, vilket naturligt leder till frågan hur intensiteten för 254 nm-linjen kan vara starkare. Tja, det beror på lite olika saker. Dels ligger ³P₁ lägre i energi än vad dess singlettmotsvarighet gör. Det är alltså, för moderata elektrontemperaturer i plasmat, högre sannolikhet att atomerna exciteras upp till tripletten än till singletten i första hand.

En annan viktig faktor är också de näraliggande nivåerna ³P_0,2 som inte har någon tillåten radiativ övergång ned till grundtillståndet (som inte är jätteexotisk alltså) och därför är metastabila. Genom att lågenergetiska elektroner kolliderar med atomer i dessa välfyllda J=0- och J=2-tillstånd kan därmed J=1 stadigt fyllas på för att därefter deexcitera ned till grundtillståndet under utsändande av en foton på 254 nm. Dessa två metastabila nivåer kan ligga bakom många roliga processer i ett kvicksilverplasma och jag kommer att återkomma till dessa i senare anteckningar.

Så, för att summera: neutralt Hg är en rolig atom eftersom 1) den till stor del kan betraktas som ett tvåelektronsystem och därmed ganska enkelt förstås till en första approximation, 2) trots detta innehåller ett par roliga ”features” som ”förbjudna” övergångar, metastabila nivåer av stor betydelse och så vidare, 3) är nyttig, och slutligen 4) samtidigt kan ta död på folk och fä.

Här nedan ser vi en av lysrörets ändar. Det vita pulvret på insidan har skalats bort, eftersom vi i vårt projekt är intresserade av de processer som sker i själva plasmat, det vill säga den heta, halvjoniserade gasen som finns inuti röret.

Längst ut i ändarna sitter en glödtråd (som till stor del döljs av en massa ljus i bilden ovan, men ni kommer se mer av den alldeles strax) som består av volfram, precis som i en vanlig glödlampa. Från glödtråden skickas det ut elektroner som accelereras i lysröret – eftersom det ligger en spänning över det – och därigenom ökar sin rörelseenergi. När elektronerna väl krockar med de gasatomer som finns inuti röret – mestadels någon form av ädelgas samt kvicksilver – förs energin över till atomerna, som i sin tur gör sig av med energin genom att sända ut fotoner – ljus. Det ljus vi ser på fotot ovan kommer mest från kvicksilvret, som har ett ganska blågrönt spektrum.

En bit till höger om glödtråden är det plötsligt mörkt. Detta är ett fenomen som har varit känt ända sedan 1800-talets mitt, och benämns som ”Faraday’s dark space”, efter Michael Faraday (gissningsvis en av de största experimentalisterna någonsin) som sägs ha varit den förste som observerade fenomenet. Utan att gå in på detaljer är detta ett område där elektronerna inte har nog med fart för att lyckas överföra någon energi till atomerna.

Låter vi tiden gå några millisekunder ser urladdningen ut så här:

Här ser vi glödtråden lite tydligare. Förutom att bestå av volfram, är den beklädd med barium- strontium- och kalciumoxid. Detta minskar det så kallade ”utträdesarbetet” för elektronerna, vilket i princip innebär att vi inte behöver tillföra fullt så mycket energi för att elektronerna ska lämna glödtråden och fara ut i plasmat. Och det är ju bra. Vad som är mindre bra är att oxiderna långsamt förbrukas under ett lysrörs liv, antingen förångas de helt enkelt, eller så knockas de bort från tråden av joner som kommer farande från plasmat, en effekt som kallas sputtring. Sputtringen kan minskas genom att köra en hög ström genom röret, då kommer glödtråden av skyddas från (de positivt laddade) jonerna genom ett tjockt (negativt laddat) moln av elektroner kring tråden. Detta är anledningen till att lysrör som dimmas, det vill säga körs med ganska låg ström, håller kortare tid, och att det är svårt att hitta vettiga lågenergilampor som man kan vrida ned ljusintensiteten på. Ökar man strömmen för mycket, ökar man dock förångningsslitaget – ett bra exempel på den ständiga kampen mellan motverkande effekter som kan göra fysikaliska system så förbaskat svåra att analysera – och man måste därför hitta något bra mittemellanvärde på strömmen.

Vi spolar fram några millisekunder till:

… och sedan börjar det om med den första bilden igen. Orsaken till att plasmat inte är konstant med avseende på tiden är att vi kör en växelspänning över lysröret, det vill säga de båda elektroderna turas om att vara positivt respektive negativt laddad (anod respektive katod). Anledningen till det? Tja, det kommer växelspänning ur våra eluttag, men skulle det bara ligga en likspänning över lysröret hela tiden, skulle alla joner vandra iväg mot katoden, samlas där i ena änden, och röret skulle slockna.

Det var lite slumpmässigt valda delar av grundläggande lysrörskunskap. Nu ska jag göra roligare saker, som att baka en chokladtårta. Mums.

Allt detta besvär för att slippa ropa ”Ursäkta, kan du öppna här bak?”. Herrejistanes. Då handlar det inte längre om konflikträdsla eller skräck för att göra bort sig i offentliga sammanhang, utan om en dödlig mutant, kanske en märklig korsning mellan de båda. Är ni rädda för att gå på trottoarer också? Någon kan ju se en och tycka att det där var ju en fånig gångstil.

- Hur rimlig är egentligen dekonstruktion som avväpningsstrategi? Visst, att visa på att begrepp existerar och får en viss del av sin mening i en samhällelig kontext må avväpna de mest hårdföra förespråkarna för begreppets entydiga objektiva existens, men, allvarligt, hur många är de egentligen? Att vår uppfattning om matematikens natur mer eller mindre formas av skolans matematikundervisning torde väl ändå vara ett rätt så okontroversiellt påstående för de allra flesta? Och låt oss för sakens skull anta att alla vore överens om detta faktum, skulle det säga någonting om matematikens status i förhållande till alla andra begrepp, som exempelvis andra skolämnen. Vår uppfattning om vad som är historia, samhällsvetenskap, engelska och så vidare präglas ju i lika hög grad av respektive skolämne, vilket jag tror gör dekonstruktionsstrategin som tämligen tandlös i frågor som dessa – i varje fall utan någon stödjande analytisk ansats.

- Kopplingen mellan matematik och demokrati är nog inte fullt så korkad som Hultén vill få det till, men det ligger nog inte så mycket i matematikens storhet som i det i hög grad flytande demokratibegreppet som i princip innebär att allt som är bra är demokrati.

- Att undervisning i ett ämne leder till dåligt självförtroende för vissa är inte nödvändigtvis ett argument för att själva ämnet är onödigt, utan kanske snarare att undervisningsformen inte har varit den bästa. Eller för att det råder ett samhällsklimat som inte tillåter misslyckande. Eller någonting helt annat av ett antal olika alternativa möjligheter. Faktum är att jag inte ser att Hulténs observationer – som till stora delar bygger på en doktorsavhandling av Sverker Lundin – av nödvändighet leder till slutsatsen att matematikämnet bör skäras ned (vilket jag uppfattar det som att hon anser). Att vad som kallas ”skolmatematik” och enbart ”matematik” är ofrånkomligen inflätade i varandra innebär inte att de är lika med varandra; kritiken kan lika väl tolkas vara riktad mot det förra som det senare.

Med detta sagt är jag nog generellt skeptisk mot den bild jag har av dagens matematikundervisning på grundskole- och gymnasienivå. Om vi ska förenkla verkar felet kunna delas upp i två delproblem: Dels lyckas inte den tidiga grundskolan lära ut den basala matematiken på ett vettigt sätt, dels krävs det nog en större differentiering vad gäller mängden matematik på de olika gymnasieprogrammen; de som läser fordonsteknik ska inte behöva traggla sig igenom samma inledande – och ganska stora – inledningskurs som de på naturprogrammet gör. Och varför inte anpassa innehållet mer efter typen av program?

Relaterat till ämnet är den bild som många lärare på högskolan tycks ha av att matematikkunskaperna hos nya studenter har sjunkit om man jämför med situationen för 10-20 år sedan. Den stämmer säkert, eftersom det verkar finnas god evidens för att kvaliteten på undervisningen verkligen har försämrats på lägre utbildningsnivå. Men en del av den upplevda försämringen måste också bestå i att antalet utbildningsplatser på högskolan har ökat under samma period. Det finns en begränsad mängd i den ”positiva” svansen av normalfördelningskurvan, ökar man intaget får man in mer av dem med lite sämre förkunskaper, med resulterande kvalitetssänkning i utbildningen.

Det sista hade inte med själva artikeln att göra, men jag ville bara få det sagt. Fint. Då kan jag gå och lägga mig. God natt.

”[T]his will create jobs, high-tech jobs, employing tens of thousands of people.”

Kommer man med så tvärsäkra samhällsekonomiska påståenden – som dessutom innehåller, i varje fall halvt om halvt, kvantifierbara tal – undrar jag vad dessa grundas på. Är det verkligen så självklart att ett månfararprojekt kommer att leda till tiotusentals arbetstillfällen? Var finns modellerna och studierna som har kommit fram till dessa siffror? Och – och nu börjar det bli intressant – kommer i sådana fall dessa arbetstillfällen vara fler än de som man kan tänka sig skapas om man lägger pengarna på någonting helt annat istället? Nu menar jag inte nödvändigtvis att om svaret är nej så bör man skita i att landa på månen, min poäng är att just detta argument är om inte dåligt så i varje fall i Plaits nuvarande utformning hopplöst torftigt, på gränsen till meningslöst.

Som sagt, jag är gnällig, och jag har gnällt på detta tidigare, men min irritation grundas i att vissa naturvetare (och andra också naturligtvis) kan föra så intrikata resonemang om olika systems komplexitet, diskutera effekter och moteffekter när någon liten parameter ändras i det oändliga, och dessutom uttalar sig ganska försiktigt när det handlar om frågor som rör deras egen forskning. Men när frågor som rör någonting annat utanför deras huvudsakliga fält – vips! – så är all försiktighet och eftertänksamhet puts väck. (Särskilt när det gäller forskningsfinansiering, av någon underlig anledning… (genus är en annan, jeezz, men det tar vi en annan gång)) Phil Plaits inställning här tror jag är ett bra exempel på just detta. Det ironiska, inser jag i skrivandets stund, är att han för att tillhöra den skeptiska rörelsen låter som en frälst troende i just dessa frågor.

”EU utfärdade för några år ett direktiv som ska ge miljövänligare design av elektriska och elektroniska produkter. Men kraven reglerar framför allt hur energisnåla produkterna är när de används. Hela tillverkningsfasen, och frågorna om kemikalier och avfall, får mindre fokus. Det är därför falsk marknadsföring att tala om eko-design.”

Det var detta direktiv (”ekodesigndirektivet”) som låg bakom förra årets ”glödlampsförbud”, och de kommande övriga regleringar gällande hembelysning. (God information om detta finns hos Energimyndigheten.) Till grund för den utfasning av mindre effektiva ljuskällor för hushållsändamål som nu håller på att ske inom EU låg en tjock rapport som var ämnad att gå igenom möjliga utfasningsscenarier och dess konsekvenser, främst för miljön men också för ekonomin inom EU. (Om man pallar bry sig kan man hitta den här.) Modellen de använde för att beräkna olika utfall med avseende på kvicksilver- och västhusgasutsläpp med mera tycktes vara hyfsat rigorös, och tog definitivt med produktionen av lamporna med i beräkningarna. Resultatet blev att över en normal lampas hela livscykel bidrog själva tillverkningsprocessen endast med en bråkdel till den totala mängden utsläpp. Därför, menade man, spelar det ingen större roll om de mer effektiva lamporna med längre livstid tar lite mer energi och råvaror i anspråk att tillverka (många energisparlampor innehåller exempelvis viss elektronik i själva sockeln, något som inte finns i en vanlig glödlampa), det man vinner miljömässigt under själva användningsfasen väger upp detta ganska raskt.

Eller så verkade det i alla fall, det vore intressant att läsa vad de här forskarna nu har kommit fram till… om de ens nämner lamporna, det vill säga, ekodesigndirektivet är ju tänkt att omfatta de flesta produkter (förutom – av någon anledning – bensindrivna prylar). Någonting som jag reagerade på när jag läste rapporten var att beräkningsmodellen som författarna använde sig av var något otransparent, och jag fick aldrig någon koll på om de inkluderade faktorer som utsläpp på grund av råvarubrytning och dylikt. (Generellt är gruvdriften en stor – ibland den största – utsläppskälla för en produkts hela livscykel.) Men jag kan ju ha missat det stycket, mellan snarkningarna.

Så det är det jag gör nu. Tvåhundra rader data, och jag vet inte hur många kolumner. Jag har svårt att tänka mig en bättre måndagskväll.

Där ser man, det blev en några månader gammal artikel av Björn Lomborg. Egentligen tycker jag att det finns delar av artikelns andemening som är vettiga – är det säkert att minskning av koldioxidutsläpp är det mest effektiva sätt att hantera effekterna av den förhöjda växthuseffekten på? Det är såklart en komplex fråga – vilket inte gör den mindre viktig att diskutera – som det inte går att entydigt besvara med ett ja eller ett nej; faktum är att frågan så som jag formulerade den är något felställd eftersom den implicerar att det finns en lösning på problemet – det är möjligt att det finns flera lösningar, eller ganska troligt en kombination av olika åtgärder varav minskning av koldioxidutsläpp kan vara en – och förutsätter att det överhuvudtaget är möjligt att i förväg avgöra vad som är mer effektivt. Och där kommer vi till källan för min irritation. Lomborg skriver:

”I en utredning för The Copenhagen Consensus Center visade klimatekonomen professor Richard Tol att en hög, global koldioxidskatt som startar på 68 dollar per ton koldioxid (utformad för att begränsa temperaturökningen till under 2 grader) skulle kunna sänka världens BNP med så skrämmande mycket som 12,9 procent år 2100 – motsvarande fyrtiotusen miljarder dollar om året – och därmed kosta femtio gånger mer än den beräknade skadekostnaden för den globala uppvärmningen.”

Alltså,  skojar han med oss? Utredningen Lomborg refererar till är så precis att den kan förutsäga BNP-sänkningen efter 100 år på en tiondel. Vi har här ett komplext system som består av alla möjliga sociologiska, samhällsvetenskapliga och ekonomiska aspekter, tillsammans med jordens klimat, och vi försöker beräkna hur läget kommer att vara om 100 år.  Min gissning är att osäkerheten i den beräknade BNP-sänkningen är så ohyggligt stor att decimaler, och även ental och tiotal blir fullständigt meningslösa. Ungefär här känner jag mig nödgad att citera energisystemforskaren Vaclav Smil:

”Why do we not forecast? And how should we look ahead without forecasting? I will answer the first question by looking back and demonstrating that for more than 100 years long-term forecasts of energy affairs – no matter if they were concerned with specific inventions and subsequent commercial diffusion of new conversion techniques or if they tried to chart broad sectoral, national, or global consumption trends – have, save for a few proverbial exceptions confirming the rule, a manifest record of failure. I see no reason to perpetuate such repeatedly failing, unproductive and, as they may engender false feelings of insight, actually counterproductive endeavors.”

Det där var inledningen till kapitel 3 i hans bok ”Energy at the crossroads” – som jag för övrigt kan rekommendera så där i största allmänhet – ett kapitel som måhända föga förvånande är betitlat ”Against forecasting”. Följande citat kan vara värt att hålla i huvudet – särskilt det där om ”no matter if they were concerned with specific inventions…” – när man läser vidare i Lomborgs artikel. Han menar att man istället för att satsa på koldioxidskatter, bör lägga i storleksordningen hundra miljarder dollar om året på forskning. Bland annat föreslås – och nu börjar det återigen bli absurt – att låta under en miljard om året gå till forskning om blekning av havsmoln, en av många tekniker som brukar benämnas som ”geoengineering”.

Min aversion kan illustreras med ett område inom fysiken som jag har blivit allt mer intresserad av på sistone: fusionsforskning. Tanken med fusion är väldigt bra, ofarligt bränsle som finns i stora mängder, ofarligt avfall, en process som avger fånigt mycket energi, och så vidare. Problemet är bara att allt är så tekniskt komplicerat att vi först kan förvänta oss att se ekonomiskt bärkraftiga fusionskraftverk om… ja, hur många år? Hade jag haft mina tokroliga fysikervänner i närheten hade antagligen någon svarat ”3o år”, och vi alla hade fnissat. Anledningen till detta är att det är ett stående skämt bland fysiker: Någon frågar hur många år vi har kvar tills världen får sin elektricitet från fusion, och svaret blir ”30 år. Och det är en solid siffra, för vi har sagt det under de senaste 50 åren”. Även om man inte alltid har sagt exakt 30 år ligger det mycket sanning i skämtet, i varje fall ända fram till 80-talet var det många som hävdade att fusionens underbara värld väntade precis runt hörnet. I det sammanhanget – och med alla andra misslyckade förutsägelser om frälsande teknikslag – känns det extra konstigt att i en 100 år lång prognos blanda in specifika, ännu fullständigt outvecklade, tekniker.

Jag tycker förvisso inte att resten av världen är så mycket bättre än Lomborg. Alltför många resonemang tycks vara baserade på onödigt kvantitativa modeller^* och tilltro till specifika teknikslag som kommer att rädda oss. Här tror jag att vi ser ännu ett exempel på övertro på individens rationalitet och glömmer att vad som har gjort människan så framgångsrik är samhällets decentraliserade, sammanlagda kunskap. Lösningar på klimatproblematiken bör därför bygga på en sådan föreställning, och där felar många klimatdebattörer. Även Lomborg.

* Här bör jag påpeka att min misstro inte inbegriper de rent naturvetenskapliga klimatmodeller som i nuläget förutsäger temperaturhöjningar av icke försumbar grad om koldioxidutsläppen fortsätter öka eller ligger kvar på nuvarande nivå. De inkluderar inte fånigt oförutsägbara sociologiska, politiska och ekonomiska element, utan är inriktade på att förstå de naturvetenskapliga mekanismerna bakom klimatet. Jag har självfallet inte den kunskap som krävs för att bedöma modellernas validitet på detaljnivå – och har man inte det får man vara så pass ödmjuk att man utgår från att klimatforskarna generellt har mer koll på läget än vad man själv har, och att deras ord därför väger ganska tungt – men det som jag har fått höra och läsa om modellerna låter fullt vettigt i mina öron, medan kritiken generellt tycks hålla sig på en gnällig, inte sällan rättshaveristisk, nivå, även om det självfallet finns undantag.

Vi kan börja med att snacka äpplen. Äppelodlaren odlar – vilket beteckningen äppelodlare måhända skvallrar om – äpplen. Eftersom vår käre odlare varken förfogar över en oändligt stor areal eller oändligt många gödselsäckar (och så vidare), kan denne endast odla ett begränsat antal äpplen. Detta innebär att om någon smiter in i äppelförvaringsladan på natten och bär i väg alla äpplen, så kan odlaren inte längre använda sina frukter till sånt som han hade tänkt sig (typ äta, sälja, och så vidare). Och det är väl därför vi har någonting som kallas äganderätt, eftersom det är taskigt att beröva folk möjligheter att använda sånt som de på något sätt är upphovet till på ett sådant sätt som de finner vara passande.

Det här resonemanget skulle man kunna avsluta med att konstatera att en musikfil inte har samma begränsning som ett äpple har. Man kan kopiera filen, men inte äpplet. En musiker har fortfarande den musik som denne komponerat kvar även om den kopieras, medan den bestulne bonden inte har den lyxen. Men något sådant tänker jag inte skriva, eftersom många har skrivit liknande saker tidigare, utan att argumentet har fått fäste på personer som Ulvaeus och Ekström; den sistnämnde menar ju till och med att man kan ”stjäla en tjänst”. (Jag vet inte riktigt hur man gör då, kanske genom att erbjuda sig att städa hemma hos folk till ett lägre pris än andra städfirmors.)

Låt oss hoppa på ett annat tankeexempel istället. Efter flera år av idogt forskande har jag till slut lyckats med mina drömmars mål – jag har byggt en kopieringsmaskin! Inte vilken kopieringsmaskin som helst, utan en som kopierar föremål, oavsett storlek, vikt eller grad av komplexitet. Den behöver i princip bara ett par deciliter matolja som bränsle, all annan energi hämtar den genom att på något snillrikt sätt utvinna den vakuumenergi som uppfyller det fysikaliska rummet. Efter att jag har cashat in mitt Nobelpris, köper jag ett äpple på ICA, stoppar det i min kopieringsmaskin och – vips! – så har jag mitt äppelbehov tillfredsställt för all framtid. Jag kan till och med ge bort äpplen till vänner, bekanta, och annat löst folk, lite hur jag vill. Utan att – shock! horror! – betala för mig!

Är det någon som tror att världsekonomin kommer att se ut som den gör idag, om jag hade lyckats uppfinna min kopieringsmaskin? Eftersom jag tror att det nya ekonomiska systemet skulle bygga på principer så radikalt annorlunda jämfört med idag, kan jag egentligen inte uttala mig om exakt hur den nya ordningen skulle te sig, men jag ska ändå våga mig på en försiktig gissning: Exemplarförsäljning av äpplen vore ganska sällsynt. Är det någon här som tycker att det vore rimligt att äppelodlarbonden via juridiska ombud stämmer alla dem som får ett kopierat äpple från mig, eller att jag i egenskap av spridare av kopierade äpplen, får böta flera miljoner och sätts i fängelse? (Sedan kanske man kommer med ett kompromissförslag och föreslår en skatt på matolja, eftersom matoljeproducenterna skor sig på andras bekostnad.) Har jag, och mina medkopierare, verkligen bestulit bonden på något äpple? Jovars, den tid som bonden lade på att odla äpplena kunde han onekligen ha använt till annat sett så här i efterhand, men är en lämplig lösning på det problemet att från statligt håll ge bonden en copyright på sina äpplen. Man kan till och med gå så långt att ifrågasätta om det är ett problem (ur ett rättighetsperspektiv) överhuvudtaget, när bonden väl känner till min kopieringsmaskins existens kanske det vettigaste vore att göra andra saker, om han nu inte finner någon slags själslig tillfredsställelse i att odla äpplen.

Sammanfattningsvis: När jag försöker föreställa mig ett samhälle där kopierande av materiella ting tillhör vardagen, har jag det ytterst svårt att föreställa mig ett ekonomiskt system som grundar sig på någon form av äganderätt. Jag skulle dessutom vilja hävda att det moraliska i äganderätten i detta fall undergrävs å det grövsta att det egentligen är meningslöst att alls tala i termer av ägande. Att betrakta immateriella ting som möjliga att ”äga” blir följdaktligen ganska svajigt, och fungerar bara om man omdefinierar termen ”äga” till någonting som antagligen inte motsvaras av de allra flestas intuitiva uppfattning om vad det innebär att äga något.

Nu ska jag äta lunch.