Oink har slaktats!

Via Copyriot ser jag att Oink har slaktats av brittisk polis idag. En ur ett kulturellt perspektiv sorglig dag, i min mening; man kunde nästan hitta allt i musikväg där, från de senaste hitalbumen till de mest obskyra inspelningarna, sedan länge bortglömda av både lyssnare och skivbolag. Jaha, då får man väl gå tillbaka till att köpa fula plastskivor för 200 kr med de senaste NRJ-artisterna igen. Eller kanske inte föresten. Jag förstår inte riktigt hur Ifpi med vänner tänker, tror de att folk blir mer positiva till copyright när man kommer med tilltag som dessa?

Den subtila gränsdragningen mellan det tydliga och det subtila

Sydsvenskans kulturdel har idag en recension av boken “Sjukt billigt” som tar upp de usla omständigheter som många av Kinas arbetare lever under på sina jobb. Och det låter väl vettigt att skriva om bok om sådant. Vad som däremot låter mindre vettigt är följande stycke i recensionen:

Imponerande är också den konsekventa motviljan att falla in i schabloner. Smyckehandlarna och importörerna är inte monster som lever på ren ondska. Snarare är det girighet, lathet och brist på empati som bildar deras ramverk

Jag ska inte säga att jag sitter på någon glasklar definition av vad ondska egentligen är. Men ligger inte “girighet, lathet och brist på empati” i kombination med varandra bra nära vad vi i vanliga fall brukar beteckna som ont? Jämför exempelvis med följande mening som dök upp i mitt huvud precis nu:

Imponerande är också den konsekventa motviljan att falla in i schabloner. Smyckehandlarna och importörerna är inte hjältar som lever på ren godhet. Snarare är det givmildhet, handlingskraft och en förmåga till att leva sig in i andra personers tankar och känslor som bildar deras ramverk.

Oavsett vad så tycker jag att skillnaden som recensenten vill peka på är så subtil att man nästan skulle kunna säga att den inte finns.

Det här borde jag inte skriva, jag borde göra annat

Ett av mina större problem när det kommer till min karaktär är min bristande uthållighet. Stöter jag på minsta friktion så ger jag upp och gör någonting annat eller, än mer troligt, ingenting alls.

Var så goda att gissa om detta är till min fördel eller till min nackdel i mitt yrke. Rätt gissat, det är inte särskilt positivt, nej. Särskilt inte när allt detta ska göras inom mindre än en vecka:

• Få färdigt ett föredrag om kalla vita dvärgar i en stjärnfysikkurs som jag läser för tillfället. (Ni som nu får en bild i huvudet av ett gäng bleka, huttrande och kortväxta personer kan nog slå den ur huvudet på direkten; vita dvärgar är en typ av små, ljussvaga stjärnor med förhållandevis hög densitet, och jag ska alltså hålla föredrag om astronomernas försök att modellera dem med låg temperatur.)
• Räkna igenom ett antal föreberedelseuppgifter inför en tentamen i samma kurs.
• Göra en poster som presenterar min och min handledares kommande forskning om spektroskopi på lysrör. Denna ska jag sedan ta med till Uppsala under den andra halvan av nästa vecka, då jag bevistar ett möte som atom- och molekylfysiksektionen i Svenska Fysikersamfundet ska hålla där.

Någonstans mitt i allt ska jag kanske hinna göra någonting i labbet också. Fast det är väldigt lågprioriterat, måste jag erkänna.

Och bara för att illustrera min dåliga arbetsdisciplin så sitter jag såklart och bloggar om det, när jag egentligen borde avverka ovanstående punktlista. Suck.

Inte helt lyckat uttalande kanske

Nu är det Nobelpris-tider. Vad kan då vara mer passande än lite visheter från ett av de stora namnen bland dem som har fått Nobelpriset genom tiderna? Enter James Watson, en av forskarna bakom upptäckten av DNA-molekylen:

James Watson, a Nobel Prize winner for his part in discovering the structure of DNA, has provoked outrage with his comments, made ahead of his arrival in Britain today.

(…)

The 79-year-old geneticist said he was “inherently gloomy about the prospect of Africa” because “all our social policies are based on the fact that their intelligence is the same as ours - whereas all the testing says not really.”. He said he hoped that everyone was equal, but countered that “people who have to deal with black employees find this not true”.

Fascinerande.

Uppdatering:

Via Gustav hittar jag Greg Ladens, uhm, offensiva reaktion på Watsons idiotier:

I assert, here and now, that Dr. Watson’s remarks indicate that he is of substandard intelligence. I say this because he must know better … he is a scientist who has worked in ancillary areas, and there is simply no way that he is not familiar with the relevant scientific literature. Therefore, he must be stupid. At least, that is what the empirical evidence strongly suggests at this point.

Kulturtips

På fredag kväll (i morgon alltså) är det Konstplus: Interferences på Inkonst i Malmö. Jag kommer att vara med på ett litet hörn i en av akterna: Lambda. Fast jag kommer inte stå på scen, utan jag står för de bilder som ska projiceras i bakgrunden. I förgrunden kommer tre asskickliga dansare att, tja, göra sin grej helt enkelt. Dra dit så får ni se.

No more Office-paketet for you!

Nu är mina första 8 veckor som doktorand avslutade. Det känns på något sätt som det har gått längre tid, men det beror väl på att ganska mycket har hänt under de senaste 8 veckorna. Det här låter måhända lite överdramatiserande, men det år som var mellan mina avslutade studier på grundnivå på universitetet och min start som doktorand känns dimmigt, vagt. Var det verkligen någonting däremellan? Allt bleknar bort likt minnena av en inte alltför behaglig dröm. Och för en vecka sedan öppnade jag Texnic igen, för första gången på två år. Ahh, LaTeX, min käre vän. Då, och det här låter antagligen hur fånigt som helst, kändes det verkligen som att jag hade hittat hem till slut.

Kulturnatten

På lördag är det Kulturnatten i Lund, och min arbetsplats - Lunds observatorium - har ett gäng med aktiviteter på schemat; på eftermiddagen är fokus inriktat på barn och ungdomar, medan de vuxna får sitt längre in på kvällen. Här har vi programmet. Själv står jag större delen av tiden vid disken och säljer biljetter till de olika arrangemangen och försöker besvara frågor så gott det går. Kom förbi och säg hej vet ja. Ta gärna med er godis att bjuda mig på också. Tack på förhand.

Nollningstolerans

Denna vecka har alla nya studenter på LTH ankommit för att genomgå en eller ett par veckor i mjukstartens tecken, en företeelse som även går under beteckningen “nollning”. På väg tillbaka från lunchen gick jag precis förbi ett typiskt inslag i nollningsschemat - tävlingen där man ska få in så många personer som möjligt i en personbil. Jag förstod det inte då jag själv började på LTH, och jag förstår det inte nu. Att viga en inledande vecka åt mer socialt betonade aktiviteter tycker jag är bra; många av dem som börjar studera i Lund har inte bott där tidigare och har således inget större socialt umgänge som de kan känna sig hemma i från början. Då känns det rimligt att låta nollningen fungera som en katalysator för folk att lära känna varandra. Men - varför under så idiotiska former?

Bra grejer finns, jag har exempelvis varit med om kvällar då det har bjutits på våfflor samtidigt som man pluggat tillsammans med sina “faddrar”, det vill säga äldre studenter som gått något år på programmet. Men så har vi bilpackningen. Och underliga bussar där man varit tvungen att skrika “en gång till” varje gång bussen åkt in i en rondell, varpå bussen tar ett varv till i rondellen… och ett till, och ett till, och… Och alla dessa overaller och mössor, det är för mig obegripligt att denna iklädnad har kunnat överleva (eller ens uppstå från början); något mer anti-individualistiskt får man leta efter. Enligt min erfarenhet är det få av studenterna som efter nollningen pallar bry sig om sina overaller, eller underliga sånghäften eller dylika ting, men ändå fortplantar sig dessa attribut vidare, år för år. Mitt intryck är att detta beror på att det bara är det fåtal som är som mest entusiastiska under nollningen som går vidare och arrangerar spektaklet nästkommande år, och så har vi en struktur som reproducerar sig genom decennierna.

Varför inte sparka ut alla dammiga attribut som inte fyller någon större funktion i sig, till förmån för mer allmängiltiga sociala tillställningar? Jag medger att det kan finns ett värde i vissa traditioner som vi människor inte nödvändigtvis kan greppa, men jag tror att gränsen går ungefär här, vid teknolognollningen. Vinsten av att satsa på mer generella arrangemang blir att fler studenter känner sig hemma på högskolan, eller måhända mer precist uttryckt själva får en chans att inreda så att de känner sig som hemma. Dessutom - är det tillställningar som dessa som teknologer ska bygga sin identitet på? Hur påverkar bilpackning och sånger som inte ens var roliga på 60-talet i kombination med alltför mycket öl vår självbild? Och hur påverkar det utomståendes bild av teknologer?

Jaha, oj, jag skulle visst jobba lite idag också.

Malmöfestivalsmat

Det finns nog ingenting som får mig att vilja gå över till vegetarisk föda på fulltid så mycket som Malmöfestivalen. Hela Gustav Adolfs Torg med omgivning är indränkt i ett tungt lager av sunkigt kött-os under en dryg vecka, uäh. Härmed rekomenderar jag därför Djurens Rätt matstånd. Vegoburgaren är ganska torftig, men vegokebaben går varken av för hackor, spadar eller dylika grävredskap.

Konferensfrossa

Förra veckan var det konferens här på Fysicum i Lund - ASOS 9, eller måhända mer belysande eller mer förvirrande The 9th International Colloquium on Atomic Spectra and Oscillator Strength for Astrophysical and Laboratory Plasmas. 100 deltagare under drygt 3 dagar; skönt med en rivstart på nya tjänsten, typ. Den grupp vid Lunds observatorium som jag arbetar på, Atomär astrofysik, var med och arrangerade hela spektaklet, så förutom att jag kunde delta i själva “riktiga” konferensen, fick jag dessutom en inblick i hur det går till bakom kulisserna. Det är ett enormt arbete som ligger bakom en lyckad konferens, ett logistiskt monstrum som måste betvingas. Hotellrum ska bokas, lokaler måste fixas i ordning, mat och fika måste anförskaffas och förberedas, informationsblad ska skrivas och tryckas, och så vidare. Jag är väldigt imponerad av alla som var med och arrangerade allt detta, för konferensen flöt på hur bra som helst. Bra jobbat! (Vågar jag skriva någonting annat? Annars kanske jag upptäcker att mitt kontor och alla mina papper är spårlöst försvunna när jag kommer till jobbet på måndag morgon… Och att alla tittar frågande på mig och säger att de inte har någon aning om vem jag är.)

Det fanns också mycket annat att lära, och då pratar jag inte bara om fysik. Det område där man antagligen lär sig allra mest på konferenser är presentationsteknik. Även om alla deltagares fokus låg på spektroskopi, så inbegrep ASOS forskare med ganska olika bakgrunder (från fusionsreaktorforskning, till belysningsteknik och astrofysik), och då går det inte att börja första Powerpoint-sliden med störningsterm 3-7 i Kwoftmann-G’hbzools relativistiska vågekvation, typ. Och ska man hålla ett föredrag på en halvtimme (med utrymme för frågor från publiken) så är det rätta antalet slides inte 30.

Bra, då har vi rett ut det.

Sedan innehöll ju konferensen lite fysik också. Men det kan vi ta en annan dag.